Det talas om religionens, rentav kristendomens återkomst. Tveklöst har trenden vänt. De ateistiska och religionsfobiska rösterna är visserligen högljudda men får inte längre samma gehör. Ateismens banerförare, Richard Dawkins, tycks ha förlorat sin position och bidrog oavsiktligt till att de existentiella grundfrågorna återkom på agendan. Som Ludwig Wittgenstein skrev: »till och med om alla möjliga vetenskapliga frågor blivit besvarade, så har våra livsproblem ännu alls icke blivit berörda».
Strävan att tömma kyrkan på kristendom tillhörde det moderna samhällsbygget under förra seklet. Arthur Engberg, socialdemokratisk ecklesiastikminister, skrev redan 1918, att »man betraktar statskyrkan själv som ett möjligt och användbart instrument för en upplyst statsmakt att systematiskt genomsyra hela nationen med ett vetenskapligt betraktelsesätt i religiösa ting och dymedelst låta statskyrkoinstitutionen själv ... träda i avkristningens tjänst». Engberg avkristnade kristendomen och blev kyrkans inre sekulariseringsideolog.
Ett sekel senare ser vi ateismens backlash och slutet på den postkristna epoken. Men för kyrkan är det inte utan problem att »det religiösa» tar revansch för det är inte likhetstecken mellan religiositet och kristendom. Kyrkan har aldrig tidigare levt i ett sekulariserat samhälle där Gud, gudar och religioner varit frånvarande. Historiskt är sådana kulturer okända. Så när vi nu anar kristendomens återkomst är det kanske inte längre fråga om kristendom. Utan om en religion som stöpts i sekulariseringens, nyandlighetens och panteismens smältdegel, en repris på den religiösa pluralism som rådde i antiken. En blandning av odefinierad andlighet, feel-good meditationsmetoder, kroppsmedvetande och en plocklåda av religiösa influenser.
Ola Sigurdson undrade för några år sedan: »Men vad för slags religion är det som nu kommer tillbaka? Är det en religion som försöker gjuta nytt liv i minnen från fornstora dagar? Eller är den samtida religionen kanske bara ett krucifix mellan en fotomodells nakna silikonbröst? Och vad har den kristna kyrkan att säga om religionens återkomst?» (Världen är en främmande plats, 2003).
Frestelsen är stor för många församlingar. Om folk inte kommer när vi firar gudstjänst, så kommer de kanske när vi inbjuder till zenmeditation, qigong, yoga och hinduisk bön. Sådant har utövats på en del håll – också i själva kyrkorummet, ett rum där Guds Ord ska förkunnas och det heliga sakramentet, Kristi kropp och blod, ska delas ut.
Till nyandligheten hör att den inte menar sig vara ny utan gammal. Den söker gärna sina rötter i shamanism, i nya versioner av gammal hedendom som med wiccarörelsen eller inspireras av orientaliska religioner och meditationsformer. Nyandlighetens folk – och de är många men flyger ofta under radarn – söker i det förflutna mening, sammanhang, tecken, visioner, kanalisering av andliga budskap och andligt självförverkligande.
Religionsblandning, synkretism, lockade redan i Gamla testamentet. Konfrontationen mellan 400 Baalsprofeter och Israels ensamme Gudsprofet Elia är legendarisk. Synkretism stod mot Israels tro och bekännelse: »Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en ...» (5 Mos. 6:4). Men den bekännelsen står inte oemotsagd, inte ens inom Svenska kyrkan vilket en del församlingars webbsidor visar. Synkretismen är en frestande godisburk med andliga sötsaker som tycks inkludera allt och alla.
Public service förstärker trenden. Ofta förmedlar TV- och radiogudstjänsterna andlig sockervadd. Eller som någon i Ray Bradburys klassiska och filmatiserade roman Fahrenheit 451 säger, när han får den förbjudna »boken» i händerna: »Men herregud, vad de har totat till den i TV nu för tiden.»
Islams närvaro gör det inte lättare. I all välmening vill man gärna tänka att vi tror på samma Gud och delar trons innersta kärna. Problemet är Jesus, själva inkarnationen ... att Jesus antingen är »sann Gud av sann Gud» eller en av många profeter genom tiderna. Islam hävdar det senare vilket en enorm skylt vid infarten till Nasaret informerar om. Men kyrkans tro är att Jesus är »född och icke skapad, av samma väsen som Fadern ...», vilket Bebådelsekyrkan i Nasarets centrum manifesterar. Även om islam är en monoteistisk religion är skillnaden fundamental.
Svenska kyrkans grundläggande dokument blir då mer som sedimentära avlagringar som aldrig grävs fram utan göms under de senaste årsringarna.
Synkretism handlar dock om mer än influenser från annan andlighet. Även samhällets tankemönster kan genomsyra kyrkans trostolkning. Svenska kyrkans grundläggande dokument blir då mer som sedimentära avlagringar som aldrig grävs fram utan göms under de senaste årsringarna.
Kristendomen är förvisso inte omedelbart attraktiv: en krubba, ett kors och en tom grav – inkarnationen, försoningen och Jesu kroppsliga uppståndelse. Inte nog med det, dessa historiska händelser är förbundna med människans existentiella villkor, med hennes synd, förgänglighet och dödlighet. I världens ögon kan det inte bli värre. När vi ser korset ser vi följden av vår synd. När vi ser den tomma graven, ser vi vår dödlighet. Tala om död och elände! Och om frälsning och uppståndelse! Och det senare bör vi tala högt om i påskens uppståndelsetider.
Nyandlighetens folk är genuina sökare. Där finns en känsla för det heliga, för det oanade mysteriet. Här måste kyrkan möta och välkomna varje sökare, vandra med henne på den kristna trons väg, öppna dörrarna till sitt innersta rum – bönen, gudstjänsten, mässsan – och lägga i hennes mun Kristi kropp och blod. Konkret, materiellt och ett oändligt mysterium.
Gudstjänsten är underskattad. Inte den ängsligt anpassade gudstjänsten som mer firas för att folk ska komma. Om den kunde man läsa i Kyrkans Tidning (9/2023). Eftersom antalet gudstjänstfirare minskat dramatiskt kan, enligt forskaren Caroline Klintborg, en utväg vara att flytta fokus från den söndagliga gudstjänsten till veckans verksamheter. Hon menar att Jesus måste sättas i centrum, inte gudstjänsten. Fast Jesus är förstås gudstjänstens centrum ... och utan gudstjänst lär Jesus snart hamna i den yttersta periferin. Men kyrkan firar inte mässa för att folk ska komma utan för att tillbe Gud. Mässans innersta pedagogik är inte begriplighet utan helighet, inte tillgänglighet utan sakralitet och sakramentalitet.
Öppenheten för andlighet är större än på decennier. Längtan hörs ibland bokstavligt som i den vanliga ursäkten, att »jag vill tro men kan inte». En klok präst svarar förstås att det nog är tvärtom: »Du kan tro men vill inte ...»