I Kristi död går domen fram över hela den mänskliga naturen. I Kristus äro alla döda, som komma till tro på honom. Genom Dopet bliva de delaktiga av Kristi död, så långt går domen.
I Kristi uppväckelse ur döden visar Gud, att han godkänt Sonens offer och antagit det såsom fullgott. Han lät icke den rättfärdige förbliva i döden. Han löste honom ur dödens band. Han erkände den fulla laguppfyllelsen av Sonen. Sonen befanns vara den rättfärdige. Därför kunde han ej få förbliva i döden. Det hade varit stridande mot Guds rättvisa.
Men såsom i Adam alla dö så skola ock i Kristus alla göras levande (1 Kor. 15:22). Han är uppstånden och lever, och Gud själv har gjort honom levande. Gud har givit honom liv, emedan han gick i döden, emedan han uppfyllde Lagens krav, emedan han var befunnen rättfärdig. Alla som i tron bliva ett med honom skola varda rättfärdiggjorda i honom och få del av denna rättfärdighet och därmed skola få del av livet.
Men Skriften säger ock, att Kristus uppväckte sig själv. »Jag giver mitt liv – för att sedan taga igen det», (Joh. 10:17). »Kriste du dig själv uppväckte», sjunga vi i en av påskpsalmerna. Kristus segrade själv, han övervann döden, han krossade Djävulens makt, han omintetgjorde syndens herravälde. Såsom försoningen når sin fullbordan genom Kristi uppväckelse, så når frälsningsverket sin fullkomning genom uppståndelsen. Det är samma akt, sedd från olika synpunkter, båda sanna.
O Kriste, vår rättfärdighet, vårt liv, vår seger, vårt evighetshopp, prisat vare ditt heliga namn utan ände, du som lever och regerar i evighet.
Amen.
Gunnar Rosendal, Den apostoliska tron II