I en kyrkohandbok måste varje ord vägas på guldvåg. Helheten byggs av delarna, betydelsen bärs av detaljerna. Språket måste både föryngras och bevaras. Teologiskt stringenta formuleringar som slipats fram i den tidiga kyrkan riskerar att förytligas genom nya ordvändningar. För varje kyrkohandbok gäller lex orandi, lex credendi – så som kyrkan ber, så tror hon.
För varje kyrkohandbok gäller lex orandi, lex credendi – så som kyrkan ber, så tror hon.
Efter lång tids arbete och genomförd remissomgång finns nu ett förslag till ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan del 2, som kommer upp på höstens kyrkomöte. Förändringarna är ganska små, men även en liten ändring är som att korrigera rodret på ett skepp med en millimeter. Det märks knappt men blir ändringarna många har skeppet snart lagt om kursen.
Förslaget rymmer liksom nuvarande handbok ordningar för vignings-, sändnings-, mottagningsoch invigningshandlingar. Ingenting annat har tillkommit men nog hade även ordningar som välsignelse av hem eller förnyelse av äktenskapslöften varit fint.
Mycket i förslaget påminner om nuvarande handbok. Därför är det desto viktigare att se på de förändringar som föreslås. Redan i vigningshandlingarnas inledning märks en osäkerhet inför kyrkans klassiska sätt att tala om Gud – som Fadern, Sonen och den Heliga An den. Liksom i HB 2017 går det lika bra med »I Guds, den treeniges namn». Det öppnar för att kunna läsa in i Guds namn vad som i dag känns mer lämpligt men inte är rotat i kyrkans apostoliska och allmänneliga tradition. Kyrkans liturgiska språk för Guds verklighet färgas så av en sekulär vokabulär. Att föryngra språket är nödvändigt, inte att med språket förändra teologin.
Likadant är det med begrepp som skulle kunna uppfattas som hierarkiska eller exkluderande. Även de ersätts av mer tidsenliga formuleringar – som med mässans ord om »dina trogna i alla tider». I nuvarande ordning heter det att Kristus »uppstått för att vi med alla trogna skall få leva med honom i hans rike». Det kan uppfattas som exkluderande och ersätts av »för att världen ska räddas genom honom». Det är inte fel, men det är något annat.
Ytterligare exempel är att orden »bevaras i en rätt tro» blir »att bäras av tron». Men vilken tro? Vad är det för fel med »en rätt tro»? Eller: »att lyda och tjäna» har blivit »att följa och tjäna». »Lyda» har fått en negativ klang men är – liksom »följa» – ett frekvent ord i bibeln. Inte minst att »man måste lyda Gud mer än människor», en obekväm påminnelse i en sekulär omgivning.
Positivt är att de förtroendevaldas uppdrag lyfts fram på ett nytt sätt. Även de står »i evangeliets tjänst och under dess auktoritet». Vid mottagandet av kyrkoherde får kyrkorådets ordförande uttrycka: »Vi ska verka för att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.»
Men här har ett i kyrkopolitiken populärt ord nästlat sig in. Förtroendevalda ska liksom medarbetare och de som vigs till tjänst fullgöra sina uppgifter i »lojalitet med Svenska kyrkan». Vad avses? En lojalitet med hennes » bekännelse, tro och lära»? Eller med den värdegrund som aldrig antagits men som finns på Svenska kyrkans hemsida? Eller med kyrkans ledning i kyrkoråd och kyrkomöte? Begreppet lojalitet används gärna av makthavare som kräver att man ska rätta in sig i ledet. Men den enda lojalitet som kan utkrävas är till Kristus och till vad Kyrkan alltid och överallt har trott.
Ordningen för biskopsvigning är kanske mest intressant. Biskopen vigs till tjänst »i NN stift, i Svenska kyrkan och i Kristi världsvida kyrka». Liksom i Kyrkoordningen (KO) har trosbekännelsens ord allmännelig – eller katolsk – ersatts av världsvid. Men världsvid är någonting annat och är mest ett modeord som inte når upp till samma dignitet som credots »en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka». Kyrkans historia och geografi – en kyrka i alla tider och överallt – reduceras till enbart geografi. Varför denna reduktion? Denna bristande kontinuitet? Är Nicenums formulering om det apostoliska och historiska arvet och därmed rösterna från alla dem som gått före oss alltför otidsenlig?
Nymodigheten med världsvid i såväl KO som HB skapar också ett annat problem. Kan vi säga att en biskop i Svenska kyrkan är vigd in i »Kristi världsvida kyrka», när vårt biskopsämbete inte är accepterat av stora delar av kristenheten? Som vision är det önskvärt och efterlängtat, men för att vårt biskopsämbete ska vara erkänt av alla kyrkor krävs långvariga ekumeniska samtal med beredskap till förändringar av den egna positionen.
Det är en rimlig skärpning att biskopen som i dag »skall i sitt ämbete leva som Kristi tjänare» nu föreslås leva så »i allt». Gränsdragningen mellan vad som sker »i tjänsten» eller utanför uppdraget att »följa, upprätthålla och värna kyrkans ordning och främja enheten i Kristus» är borta. Bra är också att biskopen inte längre bara ska ha »tillsyn över» utan också »leda» stift och församlingar.
Vidare ska biskopen enligt förslaget ansvara för att »kyrkan står på de förtrycktas sida». Sant – men vad betyder det konkret? Vilka initiativ förväntas biskopen ta i detta? Och vilka är de förtryckta? I vår starkt polariserade tid med förenklade, normativa, ideologiska och skuldbeläggande kriterier på maktstrukturer behöver formuleringen definieras för att man inte ska hamna i ett moralistiskt moras. Även om det inte kan stå i en vigningsordning så kräver sakfrågan eftertanke.
Bland prästens uppgifter nämns äntligen även att »ta emot bikt». En ordning finns i HB 2017 liksom i tidigare handböcker, men först nu nämns detta i själva prästvigningen. Det gör det ännu mer angeläget att prästkandidaten själv går till bikt minst ett par gånger om året.
Kyrkorummet beskrivs som »en helgad plats, ett fredat rum, ett himmelrikets tecken», en god påminnelse om att rummet i sig är sakralt – och inte en plats för ideologiskt motiverade konstutställningar eller konsertsal för turnerande dansband, inte ett mysoch trivselrum utan just »en helgad plats», ett heligt rum. Förslaget knyter också altaret tydligare till själva mässan, inte som i nuvarande ordning en plats för bön, välsignelse, konfirmation, vigsel – och mässa.
Mer finns att kommentera. Här har bara några exempel getts på att somligt i förslaget är utmärkt, annat mer tveksamt. Så nog krävs det ytterligare bearbetning – inte minst vad gäller en del modeord liksom motvilja mot mer traditionella begrepp.