För några år sedan utvärderades Svenska Kyrkans utbildningsinstitut (SKUI) av en konsultfirma men också av kyrkokansliets enhet för forskning och analys. Granskningen gällde såväl utbildningens innehåll som hur den bedömdes av dem som gått den. Kritiken, främst från prästerna, var hård. På viktiga punkter fick SKUI underkänt av sina tidigare alumner. Om detta har SPT skrivit tidigare. Därefter har utbildningen blivit föremål för ytterligare en utredning. Uppdraget har anförtrotts Björn Vikström, professor i systematisk teologi vid Åbo Akademi, tidigare biskop i Borgå stift, som för en tid sedan överlämnade sin rapport till Kyrkostyrelsen. Här gör Vikström en sammanfattning av rapporten samt reflekterar vidare över sina slutsatser.

Den här artikeln bygger på den ensamutredning av prästutbildningen som jag utförde för Svenska kyrkans räkning åren 2021–2022.1 Jag fokuserar främst på hur man inom denna utbildning med hjälp av begreppet pastoralteologi har försökt överbrygga glappet mellan teori och praktik, och belyser och fördjupar denna diskussion med hjälp av bidrag från pedagogisk forskning.

Bakgrunden till ensamutredningen

Prästutbildningens uppbyggnad, innehåll och målsättningar torde höra till de oftast och mest grundligt utredda frågorna i Svenska kyrkan. Som en röd tråd genom dessa utredningar från 1940-talet och framåt löper en oro över att klyftan mellan de akademiska studierna och de praktiska färdigheterna är för stor, att prästernas utbildning inte beaktar att kyrkans verksamhetsförutsättningar har förändrats, samt att prästerna inte får tillräckligt stöd i sin andliga fördjupning och inte är stadigt förankrade i Svenska kyrkans tro och liv.2

Denna artikel är för betalande prenumeranter

Betala för en webbprenumeration för att läsa den här och många fler artiklar.

Registrera dig Har du redan registrerat dig? Logga in