Den årliga motionsfloden till kyrkoåret svämmar bokstavligen över. 129 motioner är fler än någonsin tidigare och det är omöjligt att i denna korta överblick nämna alla.
Kanske speglar antalet motioner något av de kyrkliga klimatförändringarna. Som Dagen noga har räknat ut så är SDSK (tidigare SD) flitigast med att skriva motioner, 35 stycken. SDSK vill göra avtryck i kyrkan. Somliga av deras motioner speglar gruppens politiska bakgrund (att gruppen bytt namn från Sverigedemokraterna till Sverigedemokrater i Svenska kyrkan förändrar i sak ingenting), andra är inriktade på kyrkans identitet och integritet. Och det har väckt uppmärksamhet att en av SDSK:s motioner (digitala medlemsansökningar, 2025:87) har medmotionärer även från KR och BA.
Som vanligt har C och S skrivit det minsta antalet, tre respektive sju motioner. Är det för att makten varken behöver tala eller motivera sig? Att de båda gruppernas motioner har störst möjlighet att få gehör, eftersom de med sina sammanlagt 100 mandat dominerar stort?
129 motioner är som sagt fler än någonsin. Men 22 (varav 11 är skrivna av Åsa Rehndell, Hoj/Himmel och Jord) av dessa handlar om skogen, skogsutredningen och kyrkostyrelsens skrivelse 2025:6, Hållbarhet i Svenska kyrkans skogsbruk. Inte mindre än åtta av kyrkomötets tolv grupperingar har motionerat om detta. Här kommer den stora debatten att föras, trots att flera av motionerna dubblerar varandra och egentligen inte säger något som är särskilt annorlunda än skrivelsen. Ändå är motsättningarna djupa. Som ledamot i kyrkostyrelsen har jag fått mellan 500‒1000 mail i ärendet, många likalydande. Flertalet, oavsett ståndpunkt, har goda argument och god vilja för skogen. Svårigheten är att hitta balansen mellan olika intressen.
Några motioner berör konflikten Israel/Hamas, något som kommer att väcka mycket debatt. En del motioner är av mer formell karaktär som om offentlighetsprincipen. Frågan om obehörighetsförklaring av biskop tas upp i en motion, en annan att biskoparnas initiativrätt i kyrkomötet bör stärkas.
Själv har jag skrivit sex motioner, bl.a. en om Ekumenisk konsekvensanalys (2025:33). Ytterligare en intressant motion om konsekvensanalys har skrivits av Sara Waldenfors (S) och Johannes Imberg (POSK): Evangeliekonsekvensanalys (2025:99). Avsikten är att »genomföra en evangeliekonsekvensanalys inför samtliga beslut som fattas av kyrkostyrelsen» genom att exempelvis pröva huruvida det främjar kyrkans grundläggande uppgift. Båda motionerna syftar till att kyrkomötesbesluten ska stödja det mest centrala i att vara kyrka – i hennes kallelse och i hennes apostoliska och ekumeniska sammanhang.
I linje med detta är ytterligare två motioner från Frimodig kyrka (FK), en om Missionsstrategi för Sverige med SKR (2025:63) och en om Missionscertifiering av församlingar (2025:67). Mission en är en av de fyra huvuduppgifterna, men också den mest förbisedda.
Marcus Romedahls motion om Gemensamma gravplatser för människor och husdjur (2025:69) har fått stor uppmärksamhet. I en ledare i Kyrkans Tidning (nr. 33/2025) ställer sig Susanne Wigorts Yngvesson positiv till den. Men frågorna är många: Var ska gränsen för husdjur dras? Vid alla domesticerade djur? Att katter och hundar omfattas skulle väl ses som självklart. Men hästar? Kor? Några kramar sina boaormar, andra håller sig med akvarier med tropiska fiskar? Var ska gränserna dras? Vid allt levande? Men den mest avgörande frågan är vad detta gör med synen på människa – djur. Biologiskt är människan ett djur, men djuret är inte en människa. Människan är mer och annorlunda än någon annan djurisk varelse. Risken är att när djurets värde börjar uppgraderas till att vara nästan likvärdigt med människans, så börjar människovärdet degraderas till djurets.
Till de mer oväntade motionerna hör två som handlar om intäkter från krematoriernas återvunna metaller (2025:64 från Fisk, POSK, ÖKA, BA och 2025/129 från SDSK). Enligt motionen ger metallåtervinningen en intäkt på ca 100 miljoner/år som i nuläget tillfaller Allmänna arvsfonden. Inte ens mänskliga lik tycks vara helt värdelösa utan kan vara en intäktskälla. Varför då inte låta pengarna gå tillbaka till de döda på våra begravningsplatser?
Mall till policy om artificiell intelligens (2025:83) är en förutseende motion från Roger Larsson (POSK). Både Dagen och Kyrkans Tidning har under sommaren rapporterat om hur danska präster fått ett AI-verktyg för att skriva sina predikningar, »Prædikenhjælperen». Men det har gått för långt, som Susanna Birgersson skriver i en ledare i Dagen (7/8). Först lite ironiskt: »Som trogen kyrkobesökare bör man väl välkomna en sådan utveckling? Har man inte hört nog av dåliga, slappa, trista predikningar? Det viktiga är inte att personen på podiet eller predikstolen har formulerat varenda mening själv. En bra predikan är en bra predikan, inte sant?» Men så konstaterar hon avslutningsvis att »en predikan är levande om bibelordet är levande hos predikanten. Bara då.»
Jesper Eneroth (S) motionerar sin vana trogen om att präster ska tvingas att viga samkönade par. Av omsorg om samkönade par ska det därför vid tillsättning av prästtjänster klargöras »att beredskap att viga samkönade par ska kunna ses som en förutsättning för att inneha en prästtjänst». Men kanske är det inte omsorgen om de samkönade som är det egentliga ärendet? Den frågan är ju löst, inga par drabbas av diskriminering. Avsikten kan förstås vara en helt annan – att exkludera och marginalisera de traditioner som står för en katolsk/allmänkyrklig klassisk kristen tro från olika hög- och lågkyrkliga fromhetstraditioner. Uteslutningsmetoden är uppenbar. För att inkludera alla måste somliga exkluderas. Konformismen kräver sina offer.
Det slår exempelvis mot den laestadianska väckelserörelsen, som hittills varit nästan osynliggjord i försoningsprocessen med samerna och vars prästkandidater har svårt att bli prästvigda
Inom socialdemokraterna gäller att alla ledamöter ska rösta med en enda röst oavsett vad enskilda tänker och tycker. Det må så vara inom en partigrupp att enigheten tvingar de oeniga till tystnad. Men i kyrkan, där enheten bygger på olikheten, där enigheten i helheten rymmer oenighetens många röster och facetter?
Det slår exempelvis mot den laestadianska väckelserörelsen, som hittills varit nästan osynliggjord i försoningsprocessen med samerna och vars prästkandidater har svårt att bli prästvigda (FK motionerar om detta, 2025:103). Så marginaliseras en levande tradition när den kyrkliga bredden smalnar. Eneroths motion är ett exempel på att de partipolitiska grupperna kräver kyrklig konformitet mer än apostolicitet. Att verkligen lämna kyrkan fri tycks oroa partierna, även om deras argument för fortsatt engagemang i kyrkan i dag sällan är lika tydliga som när Harald Hallén, kyrkoherde och riksdagsledamot för S, en gång sade, att socialdemokratin inte kan »låta ett så viktigt livsområde [som kyrkan] leva fullständigt sitt eget fria liv».
Farhågorna är motiverade. Det var ju inom kyrkorna i Polen och Östtyskland som fröet grodde till att muren och murarna föll. Det är kyrkan och kristen tro som ska förändra världen, inte världen som ska förändra kyrkan.
Berth Löndahl
