Uppsala domkyrka åskådliggör hur kyrkan kan liknas vid ett skepp. Innan man börjar vandra runt fångas blicken av huvudskeppet med dess rymd. Sidoskeppen ligger förankrade längs moderskeppet, sida vid sida, med mindre fartyg förtöjda mot utsidan – dessa små sidokapell, som bara kan nås från själva kyrkorummet, tillägnade helgon och kungar, vart och ett med sitt eget namn.
Ta bort kapellen, ta bort strävpelarna mot vilka de stora skeppen lutar sig, och katedralen kollapsar.
Men sidokapellen är nödvändiga för byggnadsstrukturen. De fungerar som stödjepunkter och strävpelare mot de höga murarna. Ta bort kapellen, ta bort strävpelarna mot vilka de stora skeppen lutar sig, och katedralen kollapsar.
Hela byggnaden är trots sin storlek med Sveriges högsta kyrktorn större än sig själv. Den är en bild för vad en kyrka som kyrkogemenskap är och bör vara. Ett huvudskepp, där de flesta som träder in i katedralen omedelbart stannar upp, dröjer kvar, några firar gudstjänst, andra bara fascineras av allt som det heliga rummet berättar. Sedan söker man sig kanske vidare, går in i sidokapellen som är både egna rum för tillbedjan och en del av helheten.
Uppsala domkyrka ger en bild av vad Svenska kyrkan är och bör vara. Inte ett rum där sidokapellen stängts, där de som söker sig till andra delar av kyrkan inte längre har någon plats. Utan ett rum där helheten rymmer även sidokapellen, där huvudskeppet är öppet mot de mindre kapellen medan det gemensamma huvudaltaret och det öppna nattvardsbordet finns för alla. Mässan firas också i sidokapellen, och enskilda kan söka sig till olika kommunionsplatser, var och en efter sin teologiska profil och fromhetstradition.
Alternativet till huvudskeppet och sidokapellen är åsiktskorridorerna som löper kors och tvärs, smala och slutna, avgränsade och sekteristiska. Mellan dem är kommunikationen begränsad och inom dem är yttrandefriheten begränsad och åsiktsmonopol gäller. Där censurerar man sig själv som eftergift för kravet på likformighet, rädd att ertappas med att ha tagit snedsteg in i en annan korridor.
Ärkebiskop Martin Modéus talar i intervjun i SPT nr 9/2023 om det gemensamma, om att samlas kring centrum, att betona det gemensamma framför det särskiljande. Det är sant och riktigt. SPT kan bara instämma. Men här finns också en fara, att de som menar sig stå för det gemensamma exkluderar dem som inte förmår omfatta allt i detta »gemensamma». Om du inte är tillräckligt gemensam, får du stå ensam ... ungefär.
Nu är det upp till ärkebiskop Martin att låta ord bli handling, att arbeta för att realisera det gemensamma så att inga sidokapell blockeras utan får leva med öppningar in mot huvudskeppet. Trots allt är det i själva ärkedomen som ärkebiskopen huserar. Det förpliktar, att hålla ihop sidokapell och huvudskepp.
I en partipolitiskt dominerad kyrka kan detta vara svårt att förstå för ideologiskt trånga partier. Där måste man ha ett eget partiprogram och egen ideologi som särskiljer sig från andra partiers. För ett riksdagsparti är åsiktskorridorerna nödvändiga inför valen. Men de programmen hör inte hemma i kyrkan. De formas varken av ödmjukhet inför Guds Ord, ekumeniska hänsyn eller trohet mot den tro som traderats genom seklerna. Men i kyrkan samlas vi under samma valv och inför samme Herre oavsett om vi är S eller SD, om vi är hög-, lågeller plattkyrkliga.
SPT har en tydlig teologisk profil – »en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund» – men låter även olika kyrkliga riktningar med deras sidokapell och huvudskeppets högtalarröster komma till tals. För risken med åsiktskorridorer är att de som etablerat sig i huvudkorridoren negligerar de övriga likaväl som att dessa kan sluta sig i sina egna lika exklusivt exkluderande korridorer. Oviljan att finnas där andra teologiska profiler ryms kan vara ömsesidig. Mångfald får inte vara ett tomt upprepat mantra utan en ödmjuk öppenhet med respekt för skillnader.
Sekterismens högljudda röster höjs alltmer i Svenska kyrkan, dessa som vill avgränsa, skära bort och exkludera dem som betraktas som obekväma. Men att bevara mångfalden är lika nödvändigt för dem som intagit de mest prominenta och dominerande platserna som för de marginaliserade. Annars blir även en nationalkyrka, hur stor den än är, just en sekterisk särartskyrka.
Under ruinens kollapsade valv blir det syrebrist. Och dött. Därför är sidokapellen livsavgörande för kyrkans rymd och rymlighet.
Det sägs att den mest öppna kyrkan är ruinen. Men det är nog tvärtom. Under ruinens kollapsade valv blir det syrebrist. Och dött. Därför är sidokapellen livsavgörande för kyrkans rymd och rymlighet. Eller för att säga det rakt på sak: En kyrka som utesluter politiskt inkorrekta präster, som inte viger dem som har hemhörighet i andra fromhetstraditioner än det av partipolitiska partier dominerade kyrkomötet upphör till sist att vara kyrka – i ordets sanna betydelse: »det som tillhör Herren».
Vi måste ständigt påminna oss om att i kyrkan har vi inte åsikter utan trons övertygelse, inte tillfälliga och ständigt omprövningsbara uppfattningar utan till skrift och tradition bundna samveten. Just därför får vi inte fastna i åsiktskorridorer som inte ger utrymme för andra uppfattningar än de egna utan möta varandra i aktning för vars och ens samvete.
För att komplicera saken ännu mer bör metaforen med Uppsala domkyrka som en bild för Svenska kyrkan främst förstås på ett helt annat sätt. Då motsvarar mittskeppet med sin höjd och rymd inte dagens svenskkyrkliga main-stream. Huvudskeppet är större än så. Även den mittfåran är ett sidokapell men sent tillagt, modernistiskt och lite funkis, tillgänglighetsanpassat, med sänkt takhöjd och myspysmöblerat, ett nytillskott som Riksantikvarieämbetet skulle ha stoppat om det handlade om tegelkatedralen. Den senaste reklamfilmen om dopet ger syn för sägen. Där är dopet mer en trevlig handling än »en helig handling instiftad av Jesus Kristus» (Kyrkoordningen).
Huvudskeppet är liksom katoliciteten större än så. Det representerar den enda, heliga, allmänneliga, apostoliska kyrkan som levt och lever överallt och i alla tider, där trons fundamenta – regula fidei – troget bevarats ända in i nuet. Med Jesus Kristus som centrum. För att använda en annan metafor, nu lånad från Martin Modéus: Ju närmre vi kommer Jesus desto närmre kommer vi varandra.
Bokstavligen är det vad som sker i Gravkyrkan i Jerusalem. Där lever olika kyrkotraditioner i sämja och konflikt, sidokapell vid sidokapell, på bara några stegs avstånd från varandra. Alla – ortodoxa, armenier, kopter, romersk-katoliker ... – vill vara så nära korset och den tomma graven som möjligt.