Ur SPT 25/2021

I denna artikel ger författaren inte bara goda råd utan pekar också på predikanternas predikant och predikningarnas predikan. Det är kloka, väl genomtänkta och ibland underfundiga råd förankrade i evangelierna som författaren, komminister i Falkenberg och medlem i SPT:s redaktion, här förmedlar.

Läkaren och liberale riksdagsledamoten Knut Kjellberg (1867–1921) var pådrivande i utarbetandet av borgliga begravningar, konfessionslös undervisning i religion och allmänt mot allt kyrkligt. En populär föreläsare i diverse ämnen var han också och lär lite föraktfullt ha sagt apropå präster: »Om det verkligen är så som prästerna påstår, att de i predikan har ett budskap från Gud att bära fram, då förstår jag inte, hur någon kan våga ta på sig en så oerhört ansvarsfull uppgift som att predika.»

Den kritiske medicinprofessorn hade nog mer rätt än han själv förstod. Hans ord är ingen dålig biktspegel inför predikoförberedelserna. Att predika är stort och omöjligt att göra av egen kraft. Anspråket och syftet är så olikt allt annat tal, och den predikant som inte bävar inför predikan har inte förstått det oerhörda i uppdraget. Knut Kjellbergs ord kan gott få klinga i bakhuvudet inför söndagens mässa.

Fast ännu viktigare påminnelse får jag stava på när jag ser citatet ovanför sakristians altare i den kyrka jag tjänstgör: »Då såg de ingen utom Jesus» (Matt. 17:8). Citatet från förklaringsberget, där lärjungarna såg endast Jesus, men visste att vid hans sida och för att förstå honom rymdes hela Gamla testamentet (Mose och Elia). Med de orden vågar jag predika ännu en söndag.

Predikans två sammanhang

Predikanten har två sammanhang att förhålla sig till i sin förberedelse.

  1. Gudstjänstens sammanhang
    Predikan och övriga gudstjänsten måste stämma överens. Predikan är inte en fristående del. Den tydliggör allt annat som sker i gudstjänsten, så att människor kan se och tillgodogöra sig det. Predikan kan alltså inte leva sitt eget liv. Vårt ärende är nåd, och predikans uppgift är att vara en nådeförmedlare. Hela gudstjänsten förkunnar Guds nåd och inbjuder till Guds rike. Gudstjänsten får inte förminskas till att bli inramningen till predikan. Inte heller får predikan bli en bromskloss i församlingens gudstjänst eller ett fristående föredrag, som i innehåll och utformning inte knyter an till den liturgi den är en del av. Predikanten är kallad att vara det heliga Ordets tjänare, inte de många ordens försvarare. Predikan bygger på Ordet, inte på orden. Det betyder inte att predikan inte får ta tid, men dess sammanhang är i liturgin.
  2. Människors vardagsliv och vardagssammanhang
    Predikan måste kunna klinga i människors vardag under veckan. Stora delar av evangeliet utspelar sig just i vardagsmiljö. En båtfärd, ett middagssamtal, en vandring, ett plötsligt möte på en gata etc. Mitt i vardagen hittar vi Guds rike och därför måste predikan handla om och landa i människors vardag. Det betyder inte med nödvändighet att predikan behöver rymma exempel ur vardagliga situationer, men den måste vara applicerbar i åhörarens vardag. Utmaningen ligger förstås i att församlingen kan vara en ganska spretig samling människor. Ändå är de existentiella frågorna och törsten efter en nådig Gud densamma hos människor oavsett om man förvärvsarbetar, går i skolan eller mest sitter hemma.
Prenumerera på SPT

Vad är en predikan?

En predikan är inte i första hand vältalighet och en predikant behöver inte ha pedagogisk talang och karisma. Martin Lönnebo skriver: »Den egentlige predikanten är den Helige Ande» (Homiletik, Berlingska boktryckeriet, Lund 1977). Kanske är det lättast att ringa in vad en predikan är genom att först konstatera vad den inte är. Det finns flera missuppfattningar och avarter. När det sker i oförstånd är det förlåtligt, men när det lärs ut under prästutbildning är det förödande.

En predikan är inte:

  • ett föredrag om frälsningsfakta, inte ens om det är intressant. Det vill säga predikan är inte en färdigförpackad kunskap som åhöraren ska tugga i sig. Tro är inte teori, tro är praktik och landar i livet.
  • ett återberättande av den text vi redan läst. Alltför många predikanter har större tilltro till sin egen berättarkonst än Guds ord. Förmodligen också en misstro till sin församling att den inte förmår lyssna till bibelordet, utan måste få det återberättat en gång till.
  • underhållning, en slags existentiell variant av ståuppkomik eller må bra-föredrag i kyrklig inramning där predikanten hellre briljerar på scenen än bryr sig om människors frälsning. Inte sällan har familjegudstjänster, skolavslutningar, friluftsgudstjänster eller musikgudstjänster lockat fram underhållaren i prästen. Det generar inte sällan uppskattning, men bär det frukt? Att predika är något annat än att tala uppbyggligt i största allmänhet med samma goda tips som livsstilcoacher och extraknäckande halvkändisar försörjer sig med.
  • predikantens personliga bidrag till samhällsdebatten där egen politisk eller etisk agenda pulserar i botten.
  • personligt vittnesbörd av prästen. Sådant får gärna finnas i andra sammanhang, men predikan är inte platsen att vara privat. Varken med utvikning av familjelivet, fritidsintressen eller prästens egna tvivel, funderingar eller trosstärkande erfarenheter.

Vad är då predikan? En predikan är evangelium till människors frälsning. Den är ett led i Guds frälsningshistoria, Nya Testamentets fortsättning. Predikan är Guds talade ord idag. Predikan är alltså inte i första hand ett talande om och utläggande av Bibelns ord utan en fortsättning av bibelordet, ett vidareförande av samma budskap.

Predikan har ett enda syfte: Att Kristus skall komma till dem som hör predikan på samma sätt som Johannes beskriver hur den uppståndne Jesus kom, trots låsta dörrar och stod mitt ibland sina lärjungar (Joh. 20:19). En predikan är inte i första hand att berätta vad Kristus gjorde då, utan vad Kristus gör här och nu. Däremot behöver vi ofta och mycket lyssna till vad Kristus gjorde då för att kunna förstå och känna igen vad Kristus gör här och nu.

Predikan är alltså Kristi ord och inte predikantens. Predikanten ska vidarebefordra ett ord som inte är dennes eget. Likt en kurir som för all del skulle kunna berätta om sina egna erfarenheter om hurudan uppdragsgivaren är, men är utsänd för att överräcka det budskap som uppdragsgivaren bett honom överräcka. Prästen är Kristi kurir.

Den stora predikan och predikanten är Jesus Kristus

Det finns många goda predikanter genom historien och i vår egen tid, och det finns många goda råd och förslag om hur en predikan bör vara och vad den ska innehålla. Men den store predikanten och den stora Predikan är alltså Jesus Kristus. Han är det glada budskapet om frälsning. Där Jesus är, där är gudsriket. Som präst bör man därför predika om och som Jesus, så att de som hör erfar detsamma som prästen får påminna sig om inför varje predikan: »Då såg de ingen utom Jesus».

Ordet ska inkarneras och möta människor mitt i världen. Predikanten står inte inför tomma hinkar som ska fyllas, utan i varje församlingsbo finns ett helt liv av erfarenheter, sår, vardagshändelser och relationer som ska ta emot. I bönen, i själavården och vardagens samtal hittar förkunnelsen sitt innehåll och sin riktning. På samma sätt som de första kristna ivrigt läste Gamla testamentet på ett nytt sätt och i varje vers kunde se löftet om Kristus, måste varje predikan visa hur Kristus finns med i varje livssituation. Varje predikan behöver visa att inget mänskligt är okänt för Gud och att varje människa kallad till Honom.
Hur predikar då Jesus? Som den pedagog och själasörjare han är, väljer han vad han gör och talar utifrån situationen och den människa han möter. Några drag blir särskilt tydliga och fungerar att som predikant inspireras och utmanas av:

  1. Jesus förkunnar i första hand för den enskilde mer än på stora väckelsemöten. Påfallande många gånger sker förkunnelsen i enskildhet och i det vardagsnära. Nikodemos, den samariska kvinnan, Sackaios, kvinnan som skulle stenas, de tre lärjungarna som får följa med på förklaringsberget och många fler. Det är tänkvärt att Jesus gjorde så när det borde ha varit mer effektivt att tala till massorna. Hans tid var ju begränsad och hans uppdrag gigantiskt. Den präst som blickar ut över en nästan tom kyrka behöver inte bli uppgiven. Det är i enskilda människors hjärtan gudsriket planterats i alla tider.
  2. Jesus vet att det han säger är sant också om ingen vill höra det. Hans ord är så grundat att det inte ändras oavsett hur mycket eller lite respons han får. – Vill ni också gå, frågar han sina lärjungar när de stora massorna förskräckta lämnar honom efter hans tal om att han är livets bröd (Joh. 6). Orden från Jer. 7:13 – »Gång på gång har jag talat till er, men ni har inte lyssnat, jag har ropat på er, men ni har inte svarat...» – är ord som Jesus kände väl. En predikant måste ha vetskap om att det finns ett inneboende motstånd och ett dövöra hos människor. Ordet sås ut och det mesta hamnar inte i den goda jorden. Man behöver ställa sig frågan om det jag säger gäller också om ingen enda av åhörarna gillar det eller håller med?
  3. Jesus börjar sin undervisning i det vardagliga och ger sedan detta en djupare existentiell innebörd. Exemplen är många. Kvinnan vid Sykars brunn, liknelserna om sådd, får, vingårdar etc.
  4. Jesu förkunnelse är i högsta grad Kristuscentrerad. Den goda etiska bergspredikan brukar kunna gå hem hos de flesta, både på Bibelns tid och i dag, men när Jesus börjar tala om sig själv bränner det till och delar åhörarna. Jesus nöjer sig inte med att predika som alla de andra kloka lärarna. Han talar med makt och myndighet, förlåter synder och beskriver sig själv med
    gudsnamnet. »Jag är... vägen, sanningen, livet, ljuset, livets bröd, levande vatten, den gode herden och grinden.»
  5. Jesus talar heligt hemlighetsfullt. I gåtfulla liknelser ger han människor snarare funderingar än färdiga svar. Han spetsar till, chockerar och vänder upp och ner på invanda tankar och värderingar. Han befriar den förtryckte och utmanar den självsäkre. De tydliga förklaringarna sparar han till kvällen när han är ensam med sina närmaste lärjungar. Det verkar knappast bekymra honom att hans gåtfullhet kan leda till missförstånd. Tvärtom finns en tillit att Anden uppenbarar för den som det ska uppenbaras för och låter det vara fördolt för den som inte vill ta emot. Risken för Jesus var förstås att människor missförstod, vilket de också många gånger gjorde. Den insikten är i sig ett evangelium för varje predikant som inte tycker att man lyckas nå hela vägen. Guds rike har alltid rymt ett visst mått av hemlighet. Predikans uppgift är därför inte i första hand att förklara, snarare att uppenbara. Den behöver inte alltid förstås, men den behöver locka till nyfikenhet och längtan efter mer. Kanske kan man säga att en predikan inte ska vara färdig när sista ordet är sagt. Den får fortsätta i åhöraren och konkretiseras i praktiskt liv.
  6. Jesus talar om himmelen. Mycket förkunnelse i dag glömmer himmelriket. Glömmer man himmelriket, behöver vi inte nåden, och när himmel och nåd rinner ut, sipprar lag och moral in. Alltför mycket predikan i dag är inomvärldslig moralpredikan. Ett andligt bidrag till välfärdssamhällsbygget. Välmenat, men inte evangelium.

Prästen behöver predikoförberedelse, men det behöver åhöraren också. Det räcker inte med att evangelium förkunnas om det inte tas emot. Prästen har ansvaret för att det som ska predikas är av Gud. Åhöraren har ansvaret för att göra sig mottaglig för Guds nåd likt de människor som möter Jesus i evangeliet. Den klassiska biktspegeln för en präst handlar om att predika så att den kan vara det sista man säger.

Åhöraren kan förbereda sig med samma biktspegel, dvs. lyssna på predikan så att man efteråt är beredd att dö i sin frälsares famn. Det handlar om att lyssna i bön, reflektera över sitt eget liv och förvänta sig att Gud ska tala till just mig. Det är alltför många kyrkkaffen som strandat i ett konstaterande av prästens oduglighet i predikstolen. Kanske var det sant, men kanske fattades det också bön, reflektion och förväntan hos den som känner sig kallad till gnäll.

När åhöraren lyssnar efter Guds Ord mer än predikantens, och predikanten tillåter sig att vara transparent och lita på den Helige Ande mer än sin egen kompetens, finns goda förutsättningar att predikan får trösta, lära, uppmuntra, förmana och varna med inget mindre än himmelriket som innehåll och mål. Precis som Petrus skriver: »Den som talar skall komma ihåg att han får sina ord från Gud» (1 Petr. 4:11). Eller för att återvända till den vältalige professor Kjellberg: »Om det verkligen är så som prästerna påstår, att de i predikan har ett budskap från Gud att bära fram, då förstår jag inte, hur någon kan våga ta på sig en så oerhört ansvarsfull uppgift som att predika.»

Gud kan uppenbarligen använda också kyrkokritiska liberala riksdagsmän när goda sanningar om predikan ska formuleras. Gud vare tack att Han genom sin Helige Ande också i dag kallar, utrustar och sänder människor att göra just detta oerhörda.