Varje kyrkomöte har sina lyckliga och olyckliga beslut. Så även i år. Ofta är de lyckliga besluten de motioner som avslagits, som exempelvis motionerna om »Hållbara textilier» (nr 2021:97) eller »Omsorg om djuren» (2021:22). Ingen kan väl motsätta sig vare sig hållbara textilier eller djuromsorg men kyrkomötet är inte rätt forum för sådana frågor.

Lika ofta är de olyckliga besluten de motioner som avslagits trots att de i allra högsta grad ligger inom kyrkomötets uppdrag. Motioner som handlar om »Nya sätt att vara kyrka» (2021:41), om ett tydligare formulerat missionsuppdrag (2021:44), om evangelisation eller utvärdering av den s.k. strukturutredningen (2021:40 m.fl.). Mission är en av de fyra aspekterna i kyrkans uppdrag men den som blir mest styvmoderligt behandlad. I de flesta församlingsinstruktioner som så ambitiöst skrivs behandlas missionsperspektivet såväl i den lokala församlingen som internationellt näst intill parentetiskt.

Den motion som antogs med störst entusiasm var Sofija Pedersen Videkes (m.fl.) om en nationell dopstrategi (2021:55). Det var bra. Kyrkan behöver berätta om dopets innebörd och finna nya och bättre dopstrategier. Förhoppningsvis kan den nationella kampanj som ska genomföras även bli modell för en nationell evangelisationskampanj. För det är trots allt lite märkligt att kyrkomötet kan ställa sig positiv till en dopkampanj men negativ till en kampanj som vill göra Jesus Kristus känd och bekänd. Eller att ambitionen inför kyrkovalet var att 98 procent av svenska folket skulle känna till att det var kyrkovalstider medan man aldrig har tillstyrkt en evangelisationsstrategi för att nå nästan alla – och varför inte just 98 procent – med budskapet om Jesus Kristus som världens frälsare.

Debatten om religionsdialog blev intensiv men också lyhörd. Flera ledamöter vittnade personligt om tro och omvändelse och önskade att Svenska kyrkan tydligare ska värna sin identitet som just kristen kyrka. Har kyrkomötet någonsin tidigare haft ett så öppet samtal om Jesus som kyrkans Herre och hur han kan förändra människors liv?

Den avslutande försoningsgudstjänsten med samerna var stark, intensiv och laddad. Den berörde. Med ärkebiskopen knäfallande och talande för hela kyrkan var den också ödmjuk.

Mest uppmärksamhet väckte dock den fråga som Jonas Eek i Kyrkans tidning kallat för ett »kommunikationshaveri». Kyrkomötets beslut om att »lyfta frågan» om apartheid i Israel-Palestinakonflikten har med rätta uppmärksammats och upprördheten varit stor. Än en gång ett totalt haveri som kom att överskugga alla andra beslut, som fick försoningsgudstjänsten med samerna att bli närmast ett parentetiskt avslutande inslag på kyrkomötet. Reaktionerna har varit kraftiga från Judiska centralrådet och många andra håll.

Bakom beslutet låg en motion (2021:27) av bl.a. Anna-Karin Hammar, på vilken ekumenikutskottet föreslog avslag. Centerpartisten Daniel Tisell, tillika kyrkostyrelsens 2:e vice ordförande, gjorde då i all hast ett tilläggsyrkande med en marginell ändring av förslaget i Hammars motion, vilket antogs.

Så kan det gå till. Utan beredning, utan hörande av vare sig biskopsmöte eller läronämnd, utan annan tid för reflektion än att få sova på saken fattar Svenska kyrkans högsta beslutande organ ett beslut i en storpolitisk fråga, som gäller en av vår tids mest svårlösta konflikter, den mellan Israel och Palestina.

Frågan måste ställas vilken kompetens som kyrkomötets ledamöter hade för att besluta i ärendet. Vilken kunskap fanns bland de 127 ledamöter som röstade för tilläggsyrkandet (103 röstade emot)? Hur många var pålästa och väl insatta i konfliktens bakgrund, his-toria och förlopp fram till dagens situation? Vem av dessa demokratiskt valda ledamöter tog hänsyn till att i Gaza råder inte demokrati och inga demokratiska val har ägt rum sedan 2006? Vem påminde sig att det demokratiska Israel med arabiska ledamöter i Knesset är omgivet av enbart diktaturer med en syn på kvinnor, homosexualitet och yttrandefrihet som är totalt främmande för dem som röstade för förslaget? Ändå tog man sig mandatet att besluta. En ödmjuk hållning hade varit att konstatera att detta varken tillhörde kyrkomötets uppdrag eller kompetens.

Eller som Israels dåvarande ambassadör i Sverige, Ilan Ben-Dov, skrev i en artikel om Svenska kyrkan och Israel (Dagen 9/4 2019): »Det är sannerligen mycket lätt att sitta bekvämt tillbakalutad i Uppsala och predika för Israel. Man bör då hålla i minne att Israels grannar inte precis är Norge, Finland och Danmark.»

Enligt en rundringning som Dagen gjort har samtliga biskopar ställt sig kritiska till beslutet. I kyrkomötets plenum var det dock endast Sören Dalevi i Karlstad som yttrade sig. Varför inte övriga? Senare har dock Antje Jackelén skrivit ett ursäktande brev till Judiska centralrådet, Johan Tyrberg i Lund till synagogan i Malmö och Susanne Rappmann till Judiska församlingen i Göteborg. Andreas Holmberg i Stockholm publicerade ett öppet brev medan Åke Bonnier tillsammans med Dalevi skrev en debattartikel i Kyrkans Tidning.

Beslutet speglar knappast vad Svenska kyrkan till sitt väsen är, tror och bekänner. Utan än en gång handlar det om kyrkans partipolitisering där socialdemokraterna dominerar, ett parti med en oklar syn på antisemitism. För bara några få år sedan ropade SSU:are antisemitiska slagord i ett förstamajtåg i Malmö, en stad där antalet judar har decimerats med cirka 70 procent under det senaste decenniet. Orsak: Den växande antisemitismen framdriven av främst de många pro-palestinska muslimerna i staden. Alla försäkringar om att kritiken mot Israel inte är antisemitisk faller platt till marken inför den ensidiga fixeringen vid Israel medan de flesta diktaturer inte utsätts för samma granskning. Förhoppningsvis handlar det inte om en medveten antisemitism utan om en oreflekterad, den som nästan sitter i historiens gener.

Men det finns ett märkligt inslag i efterspelet som bör uppmärksammas ytterligare. Ibland blir det övertydligt att biskoparna ingenting annat är än en grindstolpe att runda, en grupp som de partipolitiska grupperna gärna vill tysta. Så ifrågasätter Anna-Karin Hammar och Daniel Tisell biskoparnas rätt att kritisera kyrkomötets beslut (Kyrkans Tidning, webben 28/11): »Om nu biskoparna anser att kyrkomötet har gjort fel i denna fråga, så undrar vi med vilken legitimitet biskopar nu driver en stark linje mot beslutet? [...] Det är med stor oro som vi nu ser att biskoparna Bonnier och Dalevi försöker att använda dokumentet Guds vägar som ett avståndstagande från kyrkomötets folkrättsliga linje.»

Det är ett märkligt resonemang, en märklig desavouering av biskoparnas ämbete, ett märkligt bortseende från den dubbla ansvarslinjen. Och ett ännu märkligare försök att tysta biskoparna, som oavsett kyrkomötets beslut har yttrandefrihet och ett ämbetsuppdrag som måste stå fritt i förhållande till kyrkomötet. Kyrkomötet är emellertid inte överordnat biskoparna. Även om biskoparnas ställning i Svenska kyrkan är svag jämfört med andra episkopala kyrkor, så är den inte så svag att biskoparna inte har rätt att tala när kyrkomötet av politiska skäl fattar ett ogenomtänkt och för det judiska folket kränkande beslut.

Det som nu sker kan inte beskrivas som något annat än en konstitutionell kris. Samtliga biskopar i opposition mot kyrkomötet. Argumenten för att se över kyrkoordningens paragrafer blir allt starkare.

BL