Att leda under perioder av kris. III.

Om kyrklig begravningsgudstjänst, pendlande elpriser och kallställda kyrkor

Teol. Dr, kyrkoherde i Lagunda församling, Örsundsbro, Uppsala stift. Delar av texten ingår i Lagunda församlings rapport till domkapitlet i Uppsala avseende dispens för kyrklig begravning då kyrkor är kallställda (20230422).

Ur ett perspektiv som utgår från det församlingsbaserade ledarskapet har jag i mina tidigare artiklar resonerat om dels den tyngdpunktsförskjutning som innebär att vi mer betonar diakonala roller på en individuell nivå och allt mindre fokuserar på hur vi kan fylla stabiliserande funktioner i samhället på en strukturell nivå, genom våra gudstjänster, under perioder av nationell kris.[1] Jag har diskuterat problematiken mot bakgrund av den allmänna samhällsförändringen vi befinner oss i, men jag har också lyft fram och resonerat om hur kyrkan själv har agerat vad gäller nationella »krisgudstjänster» och söndagens huvudgudstjänst.

Jag menar att sekularisering inte är en naturlag och att vi bör finna vägar för kyrkan, som varken ökar den privatiserade religiositeten i hemmen eller pushar kyrkan ännu längre ut i samhällets periferi. Därtill har jag pekat på att de strategier som kyrkan själv valt har som effekt att vi själva medverkar till att frikoppla gudstjänsten, där all vår verksamhet börjar och har sin legitimitet, från våra andra uppdrag. I tider av nationell kris är det särskilt viktigt att vår diakonala uppgift, att bibringa tröst, jämte de andra uppdragen utgår från gudstjänsten.[2]

Jag menar att sekularisering inte är en naturlag och att vi bör finna vägar för kyrkan, som varken ökar den privatiserade religiositeten i hemmen eller pushar kyrkan ännu längre ut i samhällets periferi