Johann Sebastian Bachs orgelmusik är teologi som musik. I Bachs orgelkoraler och andra orgelverk finns en teologisk reflektion som tolkar såväl kyrkoåret som den kristna trons mest centrala motiv, gärna utifrån talmystiken. Inte för inte har Bach kommit att kallas för den femte evangelisten – för honom är det bokstavligt att »säga det med toner». Hans Fagius, organist och professor vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn, skriver här om den teologiska och musikaliska rikedomen i Bachs komplexa orgelverk. Fagius spelade under åttiotalet in Bachs samtliga orgelverk på BIS Records – inspelningar som är legendariska. Han har dessutom utgivit Johann Sebastian Bachs orgelverk, En handbok (2010, 463 sidor).
Av alla de instrument som förekommer inom den västerländska konstmusiken finns inget med större och bredare repertoar än orgeln. Den sträcker sig från 1300-talet ända fram till vår egen tid. Samtidigt finns det heller inte något instrument där en tonsättare har en så dominerande ställning inom repertoaren. Då handlar det givetvis om Johann Sebastian Bach (1685–1750), vars namn man nog kan säga mer eller mindre står som en symbol för instrumentet orgel. Så har det varit ända sedan första hälften av 1800-talet då Bachs, efter många decenniers törnrosasömn, återupptäckta musik blev utgångspunkt för hur organister och orgeltonsättare förhöll sig till instrumentet. Och så är det än i dag, även om Bachs musik kanske har fått stryka på foten lite bland den otroligt eklektiska repertoar man numera framför på instrumentet där transkriptioner av orkestermusik, folkmusikarrangemang och genreöverskridande musik friskt blandas med mer traditionell orgelrepertoar.
Denna artikel är för betalande prenumeranter
Betala för en webbprenumeration för att läsa den här och många fler artiklar.
Registrera dig
Har du redan registrerat dig? Logga in