Prost
Kyrkohistoriskt uppstod här en fascinerande och troligen ovanlig kombination av att väckelsen alltid växer underifrån, men att den här också stöddes och förvaltades av stiftet som organisation. Biskopen var en stark del av detta.
Johannes kunde man förkasta för hans stränghet både i hans asketiska liv och i hans allvarliga förkunnelse. Jesus kunde man förkasta för att han drack vin och umgicks med syndare. Om man inte vill går det alltid att komma undan.
Här finns alltså en avgörande förändring från tron på uppenbarelsen till tro på känslan, på upplevelsen. Men vi kan också uttrycka det så här: en förflyttning från sanning till relevans. Att inte ge det som är sant och som är kyrkans unika budskap utan det som känns bäst, passar bäst just nu.
När vi kombinerar denna tro på att historien är viktig och en del av den allmänna uppenbarelsen med den särskilda uppenbarelsen i Kristus, får vi syn på ett underbart mönster som vi kan kalla frälsningshistorien.
Tron är som kärlet som tar emot eller handen som sträcks ut för att ta emot gåvan. Tron har sin blick på Jesus och undrar nyfiket vad han skall göra.