Förskollärare och Montessoripedagog
Elia möter i det här sammanhanget Gud i en stilla susning. Jag tolkar det som att Elia behövde tas åt sidan och ur sitt sammanhang ett tag för att kunna höra Guds tilltal. Mitt i livsbruset och ekorrhjulet kunde Gud inte komma till tals med Elia.
Även om vi skulle önska det, kan vi inte ge vidare de insikter som våra omvägar har gett oss till en annan människa. Var och en måste (like it or not) ta sina egna omvägar.
En människa kan uttrycka minst lika mycket med små hand- och fingerrörelser som med sina ord.
Splitter ny, inte använd av någon annan före mig. Guds »färskvara» till just mig, i just den här situationen. Inte sliten och köpt till reducerat pris.
Tänk om vi kunde göra likadant med vårt livs händelseförlopp! Den reflektionen slår mig ofta när jag följer elevernas arbete. Forma vår livsberättelse själva. Bestämma början, fortsättningen och slutet. Sudda ut, göra om, komplettera…