
Banal etik och misstänksamhetens kultur i kyrkan
Gästledarens rubrik sätter fingret på något djupt oroande i Svenska kyrkan – en atmosfär av att anmäla, ange och misstänkliggöra dem som ses som dissidenter.
Kyrkoherde em.
Gästledarens rubrik sätter fingret på något djupt oroande i Svenska kyrkan – en atmosfär av att anmäla, ange och misstänkliggöra dem som ses som dissidenter.
Vad som blir tydligt i Greenes roman är ämbetets outplånliga karaktär – prästämbetet är inget som prästen kan gå in i och ut ur. Inte ett ibland i ämbetet, ibland inte. Ibland tillgänglig, ibland inte. Utan en gång kallad, alltid kallad. En gång vigd, alltid vigd.
Vad ska vara normerande för kyrkornas tro, lära och bekännelse? Och hur de ska förhålla sig till etik och moral? Störst aktualitet i dag och som orsakar söndring inom kyrkorna är frågorna om livets gränser som dödshjälp och abort respektive sexualitetens gränser.
Jesper Eneroth motionerar om ändring i Kyrkoordningen så att en präst som avstått från att viga ett samkönat par ska anmälas till domkapitlet som kan avkraga denne p.g.a. diskriminering.
De som har velat se har sett. För det var förutsägbart. När väl tabun kring sexualitetens gränser raserats så är det svårt att etablera nya. Som nu när debatten om polyamorösa relationer än en gång har blossat upp.