Kyrkoherde em.
Källströms språk kräver eftertanke. Till synes enkla formuleringar får mig som läsare att gång på gång dröja mig kvar vid en mening, några ord, en tanke. Språket balanserar mellan prosa, lyrik och träffande oneliners mellan det lättläst tillgängliga och det personligt utmanande.
Debatt kring sexualitetens gränser har närmast tystnat och tystats. Osäkerheten är påtaglig. Har sexualiteten några gränser utöver det lagstadgade förbudet mot våldtäkt, incest och pedofili? Men i övrigt? Etiskt och moraliskt?
Ämbetet är inte en roll. Det är ett liv. Att vara vigd är att vara insatt i en levande relation till Herren Jesus Kristus. Lika lite som man kan vara mer eller mindre gift lika lite finns det ett mer eller mindre i prästvigningen.
Gästledarens rubrik sätter fingret på något djupt oroande i Svenska kyrkan – en atmosfär av att anmäla, ange och misstänkliggöra dem som ses som dissidenter.
Vad som blir tydligt i Greenes roman är ämbetets outplånliga karaktär – prästämbetet är inget som prästen kan gå in i och ut ur. Inte ett ibland i ämbetet, ibland inte. Ibland tillgänglig, ibland inte. Utan en gång kallad, alltid kallad. En gång vigd, alltid vigd.