Ur SPT 25/2021

Linnea Jensdotter: Religion och politik i hybrida mediemiljöer. En analys av kommentarer till nyheter om Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna på Facebook. Acta Universitatis Upsaliensis. Studies in Religion and Society 19. Uppsala 2021. 381 sidor.

Det är inte utan att man beundrar författaren för den heroiska bedriften att låta omkring 20 000 Facebook-inlägg vara analysmaterialet till denna religionssociologiska avhandling, sprängfylld av metodologiska diskussioner som akademiska avhandlingar numera plägar vara.

20 000! Att hon har orkat! När man sedan tar del av citaten från inläggen kommer man på sig med att längta till forna tiders insändarsidor i gammelmedia, de som redigerades av riktiga murvlar som sorterade bort de värsta tokstollarna. På Facebook får dessa senare, som bekant, ganska fritt spelrum. Det kallas ibland för ett framsteg för yttrandefriheten. Jag vet inte jag. Mitt intryck är att det ofta handlar om sådant vars publik fordom var begränsad till krogeller köksborden, läsare av anonyma hatbrev eller besökare på offentliga toaletter.

Hursomhelst. Linnea Jensdotters material är hämtat från kommentarsfälten till Facebook-sidorna hos Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet och SVT Nyheter. Och inläggen är skrivna med anledning av tre heta debatter under de senaste sex åren: Först den om dåvarande bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) och hans kontakter med muslimska extremister 2016 och i samband härmed den miljöpartistiske politikern Yasri Khans vägran att skaka hand med en kvinnlig reporter. Så Kristdemokraternas hållning visavi nollvision för aborter samt partiledaren Ebba Buschs medverkan vid Pride i Stockholm 2016. Och så Sverigedemokraterna och kyrkovalet 2017.

Alla tre tog givetvis fyr i de sociala medierna. Det är pinsamt att se den språkliga nivån på många av de inlägg som Jensdotter citerar – och de avgrunder av okunskap som avslöjas i dem. Men just dessa inlägg är i vår tid med om att förändra diskussion och debatt.

Det är självfallet inget nytt att en konflikt medialiseras, som fackuttrycket lyder, dvs. att den »inte bara... utspelar sig i en social miljö präglad av medier, utan också att medier har en omfattande inverkan på hur konflikten organiseras och utvecklas». Men att det just är Facebook-skribenterna som är med och förändrar konflikterna är knappast en utveckling som inger hopp.

Jensdotter verkar dock mena det. Hon argumenterar för en »mer generös förståelse av politisk argumentation: även de som i stundens hetta inte förmår formulera en mer komplex reaktion än en emoji är aktiva aktörer i den politiska debatten» (min översättning från avhandlingens engelska sammanfattning).

En »mer generös förståelse av politisk argumentation»? I beg to differ.

Christer Hugo