Biblisk berättarglädje

Under min ungdomstid träffade jag flera gånger profilen Sune Wiman. Han trivdes bland oss ungdomar och svarade gärna på de frågor vi hade. Vid ett tillfälle ville någon bevisa att det fanns motsägelser i Bibeln. Dessa påståenden älskade fader Sune att motbevisa. Jag minns hur det en gång gällde Elia och Johannes Döparen. Hur kunde Jesus enligt Matt. 17:10–13 antyda att Johannes var Elia när Johannes själv enligt Joh. 1:21 bedyrade att han inte var det? Fader Sune svarade övertygat att det var Jesus som hade rätt. Johannes var verkligen Elia, men han själv visste inte om det. Så var det problemet löst.

Detta minne dyker upp när jag läser Per Ewerts fantastiska bok. Dess ärende är enligt framsidan att svara på frågan »varför Bibeln är den främsta litterära produkten i världshistorien». Ett oantastligt skäl till att denna hypotes stämmer anges också på baksidan. Det är en allvis överredaktör som har agerat i bakgrunden. Och visst ges läsaren otaliga bevis på hur allt hänger ihop. Jag tror att fader Sune skulle kunna ha gillat stora delar av boken.