Bokstav eller ande? Ibland spelas de begreppen ut mot varandra i bibelförståelsen. Bokstavstron står för rigiditet medan anden ger ordet fritt spelrum. I denna artikel reflekterar författaren, som är präst och tillika redaktör för SPT, över hur Pauli ord ska förstås, att bokstaven dödar men anden ger liv.
»Gud har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv» (2 Kor. 3:6).
Dogmer, paragrafer och formaliteter brukar uppfattas som stängande, som rigida, som murar för den frihetstörstande människan. Ändå behövs de, som skydd för avtal och överenskommelser mellan människor, länder och företag. De blir lagtexter som reglerar allt ifrån äktenskap till skatteregler och mänskliga rättigheter.
De står där som garanter i våra mänskliga relationer och skyddsmurar mot mänsklig destruktivitet och gränslöshet. Det är någonting att beakta i vår tid, när gränsöverskridande har blivit synonymt med frihet och utveckling, medan gränssättning sluter tillvaron och berövar människan hennes naturliga impulser. Det räcker med att läsa några recensioner från konstutställningar på moderna muséer så ljuder de belönande orden »gränsöverskridande» som ett mantra. Med emfas gäller detta sexualitetens, könets och det mänskliga samspelets gränser. Ju mer gränsöverskridande ett teaterdrama är, desto mer publicitet ges det på kultursidorna.
Vad Paulus skriver används ofta smått ogenomtänkt även i kyrkliga sammanhang för att motivera en tolkningarnas gränslösa frihet. Pauli konstaterande nyttjas för att legitimera hur etik och dogmer måste överskridas, överges. Vad han en gång skrev var viktigt då men i vår tid vet vi mer om människan, om mänsklig komplexitet och hennes sökande.
Kanhända låter jag raljant eller ironisk, men det är inte min avsikt. Däremot är det ett utryck för en oro, rentav en trötthet över hur i synnerhet dessa Pauli ord i synnerhet och Bibelns bokstavliga ord i allmänhet blir brukade för att motivera vad som kan vara motsatsen till det skrivna. Var och en som tagit del av debatterna på Kyrkomötets plenarsammanträden bör ha noterat att bibelordet lika lite som kyrkans tradition eller ekumeniska hänsynstaganden respekteras som giltiga och tungt vägande argument.
Denna artikel är för betalande prenumeranter
Betala för en webbprenumeration för att läsa den här och många fler artiklar.
Registrera dig
Har du redan registrerat dig? Logga in