Brinna utan att bli utbränd

Författaren till denna artikel är docent, präst och terapeut. Han har bl.a. varit verksam som personalsjälavårdare vid Kyrkans själavårdscentrum i Göteborg och författat Utbränd för Guds skull? (3 uppl. 1989) och Heliga hållpunkter i höghastighetssamhället (2015).

Vid Horeb fångades Mose blick av en buske som brann som en fyrbåk utan att bli utbränd. Det är omöjligt! Fascinerad väntade han att den snart skulle brinna ner och bli till aska. Förbluffad såg han dock att busken fortsatte brinna utan att slockna (2 Mos. 3:2). Förklaringen var att han stod vid uppenbarelseberget Horeb. Gud var i elden och Gud blir varken utmattad eller utbränd. Vilken fantastisk bild av en kristen vid uppenbarelsens källa, Kristus, som fyller oss med Ande och gör det omöjliga möjligt, att brinna och fortsätta brinna utan att bli utbränd!

Under mina år vid Kyrkans Själavårdscentrum i Göteborgs stift samtalade jag med församlingsarbetare som höll på att bli utbrända. De berättade hur de i början bars av lyckan att få tjäna Herren. En förmån och ett kall. Men vartefter falnade glöden. Det var som de höll på att glida neråt i en backe. I deras berättelser avtecknade sig olika faser av minskande arbetsglädje.

Entusiasmens fas

Somliga konfidenter beskrev det nästan som en förälskelse och smekmånad då de bestämt sig för Kristus, kyrkan och utbildade sig för tjänsten. Kunskapen om Bibeln och bekännelsen fördjupades genom studierna. Framgångsrika lärare som de mötte i utbildningen hänförde.

En och annan sade att den lyckligaste tiden var, innan jag kommit ut i församlingen och visste hur det egentligen var att arbeta i kyrkan. Längtans blå blomma gör sig bäst på avstånd.

Ibland kunde entusiasmen bli större den första tiden i församlingen. Man välkomnades varmt och fick uppmärksamhet. Några fick höra att de var en bönhörelse. Man kunde imponeras av goda kollegor, all fin verksamhet och lång erfarenhet man lärde känna.