Detta år uppmärksammas kyrkomötet eller konsiliet i Nicea, som hölls år 325, alltså för 1700 år sedan. Där lades, utifrån sedan äldsta tid brukade dopbekännelser, fundamentet till den trosbekännelse som fastställdes i nästpåföljande kyrkomöte, det vill säga det i Konstantinopel år 381, och som vi benämner som den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen. Den brukas som bekant världen över än i dag, så också i Svenska kyrkan.

I denna bekänner vi tron på »en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka.» Men vad menar vi egentligen med en, eller med allmännelig/katolsk, apostolisk och kyrka? Om vi ser oss runt omkring i den världsvida kyrkosfären finner vi, kanske ofta lite förbisett, en rad divergerande svar. Det har emellertid sin naturliga förklaring i att man inom olika kyrkofamiljer utgår ifrån olika positioner som har sin bakgrund i olika teologiska och ecklesiologiska självförståelser, vilka utvecklats under historiens lopp i de olika kyrkotraditionerna.

I de ekumeniska sammanhangen framhävs dock ofta betydelsen av Jesu ord i den förbön som förmedlas oss i Johannesevangeliet: »Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss» (Joh. 17:21). Direkt på dessa ord följer: »Då skall världen tro på att du har sänt mig.» Att arbeta för enhet blir därmed en fråga om trovärdighet inför de människor som inte ännu inte kommit till kristen tro. Men vad betyder detta att vara en eller att bli ett?

Kan man bli något som man redan är? Knappast. Men i SPT:s sammanhang betonar vi ofta likväl att Kyrkan i grund och botten är en, det vill säga den »kropp» som har Kristus som huvud, som fogats samman av Anden till en samverkande enhet. Denna Kyrka spänner över tid och rum, är allmännelig eller katolsk. Men den är, som exempelvis redan Augustinus beskrev saken, inte densamma som det (eller de) yttre kyrkosamfundet (eller kyrkosamfunden), utan i stället de heligas samfund eller gemenskapen av de sant troende som har del i det heliga. Kyrkan hålls samman, som han uttrycker saken, genom kärlekens osynliga förening (invisibilis caritatis compagnes). Fadern och Sonen är ett, och Jesu önskan är att »de alla» ska bli ett och »vara i oss».

Men vilka är »de alla» och hur kan dessa vara i Gud och Kristus, det vill säga »i oss»? Tydligen är det Jesu egna lärjungar som genom Anden fogas in i Kristi kropp. Jesusorden är en del av den översteprästerliga förbönen, i vilken han ber för dem som Fadern »gett mig», »de som hållit fast vid ditt ord», »de som kommit att tro på mig», dvs. som fått ta emot Jesu egna ord, hållit fast vid dem och förstått att Jesus är Sonen. För dessa ber Sonen Fadern: »Helga dem genom sanningen, ditt ord är sanning» (17:17). Det senare är omöjligt utan Andens verk. Vi fogas genom dopet in i Kristi kropp och endast med Andens hjälp kan vi förbli levande lemmar i denna Kristi kropp, Kyrkan. Att vi känner Kristus, som är ett med Fadern, skänker evigt liv (17:3). Därför förväntar vi, med trosbekännelsens ord, också med frimodighet »den tillkommande världens liv».

Kyrkan är en och vi blir ett när vi är i Kristus. Vi är en del av de heligas samfund, ett sant katolskt sammanhang, sammanfogade genom Andens verk. Men, som Studiebibelns författare uttrycker saken i kommentaren till v. 21: »Denna enhet är osynlig för människoögat i fråga om universell tidlöshet, men skall vara synlig i ande och sanning, samordning och samarbete i den situation i vilken varje generations lärjungar lever.»

Till vår hjälp har de sju ekumeniska konsilierna onekligen preciserat en apostolisk hållning när andra uttryck kommit i dagen

I Svenska kyrkans bekännelsetradition kan vi genom Augsburgska bekännelsens ord stryka under att »för kyrkans sanna enhet är det nog att vara samstämmig angående evangeliets lära och angående sakramentens handhavande.» Ordet och sakramenten/sakramentsförvaltandet bör strykas under i arbetet framåt. Till vår hjälp har de sju ekumeniska konsilierna onekligen preciserat en apostolisk hållning när andra uttryck kommit i dagen, exempelvis i kristologiska frågor. Låt oss hålla oss till såväl denna konsiliära grund som den reformatoriska bekännelsen i våra ekumeniska närmanden!

Men oavsett vilken kyrkotradition vi står i har vi en kallelse att låta det försonande blodflödet i Kristi kropp verka i oss, för att vi ska bli ett. Inte likriktade ‒ armen är inte foten, ögat inte lungan ‒ men samstämmiga i Guds/Kristi Ords sanning, som gäller i en »universell tidlöshet». Kyrkan är tidlös och den är apostolisk just på grund av att det apostoliska är likstämmigt med Kristi undervisning, Guds Ord.

Visst kan vi se att ekumeniska strävanden kan och får ta sig olika uttryck och självfallet drivas på olika nivåer: lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Men det bör vara vederbörlig substans i allt.

teologiskt är skrivelsen beklagansvärt tunn

I sammanhanget kan nämnas att Sveriges kristna råd, i all sin välvilja, på sin hemsida skriver att »när kristna i olika kyrkor och samfund idag träffas och har gemensamma aktiviteter, då kallas det ekumenik». Det är säkert i en mening sant, men teologiskt är skrivelsen beklagansvärt tunn, likaså i det man fortsatt skriver: »När delarna samtalar och samverkar kallas det för ekumenik». Man betonar att det handlar om »relationer», vilket förvisso är sant, men visst skulle man kunna betona att den djupa grunden för en sund relation till varandra som kristna är vår gemensamma relation till och i Kristus. Det är i Kristus man förenas i den katolska Kyrkan.

Man skriver vidare att människor reser »murar, misstänkliggör och skyggar för varandra – också kristna syskon emellan». Korrekt. Säkerligen också att »Gud kallar oss att bryta upp från dessa mönster – göra upp med vår rädsla och se på varandra med kärlekens ögon.» Men slutklämmen blir mycket svag, för målet sägs vara »att se till det som förenar och tillsammans bygga en bättre värld». Visst var det mer Jesus talade om: att bli ett, att bli helgade, att tillsammans leva med och i Kristus; dvs. inte endast att förenas och bygga en bättre värld, utan att också att peka på Kyrkans huvud, Sonen, och dessutom även hoppet om »den tillkommande världens liv».

Oavsett vilken kyrkotradition vi står i har vi ett gemensamt centrum och ett gemensamt hopp. I allt ekumeniskt arbete bör därför målsättningen vara att låta Kristus tala, att det försonande, helande blodet ska flöda genom kristenheten, att vi, olika i uttryck, likväl blir ett i och med Kristus. Då kan inte Kristi egna ord förfalskas eller förringas, oavsett om det gäller en översteprästerlig förbön om att bli ett för att väldens skall tro eller utsagan att »ingen kommer till Fadern utom genom mig». I detta har vi alla ett ansvar.