Den Danske Folkekirken – så nära och så fjärran

är som bekant fortfarande en statskyrka. Det är Kirkeministeriet som styr och reglerar kyrkans organisation. Prästerna är statsanställda, så som det var i Svenska kyrkan före år 2000 även om anställningen var via stiften.

Något kyrkomöte liknande det som vi har i Svenska kyrkan finns därför inte. Den närmaste motsvarigheten är Landsforeningen af Menighedsråd, en samarbetsorganisation där i stort sett alla menigheder/församlingar är representerade. Kanske kan den närmast liknas vid en blandning av SKAO (Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation) och kyrkomötet, även om parallellen haltar. Vid dess senaste årsmöte i Nyborg sista helgen i maj deltog SPT:s redaktör som gäst representerande Svenska kyrkans kyrkomöte. Det totala antalet deltagare och ledamöter var uppskattningsvis över 400.

Utan att på något sätt göra en heltäckande analys är Landsforeningens möte vill jag helt kort kommentera likheter och skillnader jämfört med Svenska kyrkan. Å ena sidan är Den Danske Folkekirken tillsammans med de lutherska folkkyrkorna i Norge och Finland vår närmaste syskonkyrka. Å andra sidan är skillnaderna förvånansvärt stora, mindre i fråga om teologi, desto mer i fråga om organisation. Kanske kan några reflektioner gjorda dels utifrån samtal med enskilda ledamöter, dels utifrån debatten på Landsforeningens möte vara av intresse som jämförelse med den svenska situationen:

En central diskussion gällde organisatoriska frågor. Av Danmarks ca 1600 menigheder – en minskning från 2200 år 2009 – har drygt 1100 färre än 3000 medlemmar, varav ca 500 har färre än 1000. Balansgången är att genom sammanslagningar skapa större enheter utan att det lokala går förlorat. Svenska kyrkans modell med många storpastorat utan självständighet för de lokala församlingarna vill man undvika.
Värnandet om den lokala självständigheten var tydlig. En dansk menighed har betydligt starkare självstyre än församlingar som ingår i pastorat i Sverige. Inom nu gällande ramar måste man finna en organisation så att man kan klara ekonomin och vara tillräckligt stora för att få ledamöter i menighedsråden utan att den enskilda menighedens integritet går förlorad.
Till omsorgen om det lokala hörde att flera talare visade på betydelsen av »den egna» prästen – av »vår» präst. Betoningen lades i flera inlägg på prästen som person, inte funktion, på prästen som närvarande och boende i prästgården, på ett helt annat sätt än som hörs i debatten i Sverige.
I de samtal som jag förde med några ledamöter såg man inte relationen till staten som ett problem. Snarare gav den en trygghet och var en garant för kyrkans ekonomi, styrning och andra frågor.
Precis som i Sverige minskar andelen barn som döps, vilket leder till färre medlemmar. Var går gränsen när inte längre en majoritet av den danska befolkningen tillhör Folkekirken?
För kyrkan sekundära frågor, som så ofta dominerar våra svenskkyrkliga kyrkomötesdebatter, lyste med sin frånvaro – frågor som klimat, skogsbruk, migration, internationella konfliktfrågor eller vilken mat som ska serveras på kyrkomötet. Jag uppfattade det inte som att frågorna sågs som oviktiga. Däremot lades varken tid eller energi på dem utan fokus låg på hur man lokalt är närvarande som kyrka.
En partipolitisering av Landsforeningen liknande den vi har i Svenska kyrkan är helt främmande. Frågan var över huvud taget inte med i diskussionen, men när jag berörde den med några styrelsemedlemmar sågs utvecklingen i Svenska kyrkan som ett varnande exempel. Men man var också medveten om den indirekta partipolitiseringen genom att Folkekirken är en statskyrka och därmed beroende av valutgången vid riksdagsvalen.

Till mina reflektioner vill jag foga en reservation: att somliga dialekter i danska språket är så obegripliga (det är ju de facto endast danskar som förstår dem) att jag eventuellt kan ha missförstått somligt.