Det är ingen nyhet att kritiken blivit alltmer högljudd om Svenska kyrkans ökande toppstyrning. Men toppstyrningens försvarare har makten, medan de som är nära verksamheten, som befinner sig på golvet, saknar makt. De ses som besvärliga och avfärdas lätt med att de bara är rädda för förändring. Så kan ledningen vara döv för kritikerna, som kanske också vill ha förändring – men bara om den leder till bättre verksamhet.

Medan evangeliet och kyrkans erfarenhet vittnar om att det är på gräsrotsnivån som det växer, så går mycket av utvecklingen åt motsatt håll. Även ärkebiskopen pekar på att det är i det lokala, i de personliga mötena som kristen tro väcks och växer. Och de som finns på församlingsgolvet vet det.

Ändå fråntas församlingar ansvar och handlingsfrihet när de slås ihop till storpastorat. Den lokala ekonomin behöver självklart ett tak, men ekonomisk detaljstyrning blir förödande. Med långa och långsamma beslutsvägar följer initiativlöshet.

Men ännu värre är, att något av kyrkans identitet riskerar att försvinna. Med motiveringar som att arbetet måste bli mer effektivt slås relationsbyggandet i det lokala ut av arbetsscheman, som skickar iväg präster och medarbetare dit de för tillfället behövs. Det blir punktinsatser i förrättningar och lösryckta gudstjänster. Jobbet blir gjort, men församlingsliv främjar det inte.

Svenska kyrkan blir då mer en nationell institution vars företrädare uttalar sig å hela kyrkans vägnar än en lokal församling dit människor har nära och självklar anknytning. Den nyligen presenterade loggan ger syn för sägen. Där ska namnet Svenska kyrkan ståta i ensamt majestät medan den lokala församlingens namn sätts på undantag utanför loggan.

Toppstyrningen leder till konformitet och enformighet, rädsla och ofrihet.

Risken är att det nära församlingslivet under en lokal herde underskattas i människors möten med kyrkan. Den nationella nivåns röst överröstar den lokala. Och storpastoraten präglas av stordrift med ett helikopterperspektiv som förlorar närkontakt med marken. Det märks i besluten, i organisationen och i kommunikationen såväl internt som externt. Toppstyrningen leder till konformitet och enformighet, rädsla och ofrihet. Om detta vittnar medias reportage från Sveriges största pastorat.

Den konforma kyrkan märks även i språket. Vissa ord smyger sig in i kyrkliga texter, får fäste och börjar prägla kyrkan. Som ordet lojalitet. Lojalitet är vackert i en kärleksrelation, i ett äktenskap, i en familj eller mellan vänner. Det signalerar att man ställer upp också om man inte alltid gillar förslagen, att man är beredd att gå igenom svårigheter för den andras skull. Lojalitet har ett inslag av kärlek.

Så kan vi också förstå lärjungaskap. Den kristne, vars lojalitet gäller Jesus Kristus, är beredd att gå med honom även när det kostar på. Som med martyrerna, dessa som vägrar att falla undan för en sekulär omgivning eller en miljö dominerad av en annan religion.

Under senare år har begreppet lojalitet börjat användas på andra sätt i kyrkliga texter och skrivelser. Nog låter det vackert, men döljer ofta ett krav på att inrätta sig i ledet och ett tystande av opposition. Ett exempel är Codex ethicus i Göteborgs stift: »Av diakoner och präster förväntas trohet mot uppdraget och en solidaritet med Svenska kyrkan, dess lära och regelverk. I en episkopal kyrka som Svenska kyrkan förutsätts också en lojalitet mot stiftets biskop.»

Det är inte fel, ändå är någonting fel. Präster och diakoner äger inte sin vigning utan ska leva i trohet mot kyrkan och sin biskop. Men något händer när lojaliteten framhävs. Under formuleringarna skymtar en intolerans mot opposition – även om den hävdar ekumeniska skäl eller Skriftens ord. Profetiska utmanare behövs även om de oroar. För dem som tagit sin övertygelse på sådant allvar att de brutit upp för att följa Jesus Kristus, är det en varningsklocka. Väckelsetider har inte utmärkts av likformighet. Tvärtom har ifrågasättandet och den fria teologiska debatten blivit en mylla ur vilken friskt lärjungaliv grott till välsignelse för kyrkan.

I förslaget för vigningsgudstjänster i Kyrkohandbok del II krävs att man lovar lojalitet med Svenska kyrkan. Vad som avses förklaras inte. Däri ligger problematiken. Svenska kyrkan kan genom majoritetsbeslut ändra i stort sett vad som helst i sina bekännelseskrifter, kyrkohandböcker, psalmbok, styrdokument och värdegrundsformuleringar, vilket kan vända vigningslöftena om lojalitet mot den som en gång lovade kyrkan sin trohet.

Den vigdes enda lojalitet är till Kristus och vad Kyrkan alltid och överallt har trott.

Men lojaliteten för den vigde gäller Herren själv, som är oföränderlig i löften och uppdrag. Om en enskild kyrka går andra vägar än dit Jesus kallar henne behöver den vigde – prästen, diakonen, biskopen – veta var man har sin första och största lojalitet. För den vigdes enda lojalitet är till Kristus och vad Kyrkan alltid och överallt har trott.

En organisation som behöver avkräva lojalitet avslöjar något om sig själv. Bakom maktspråket anas en underton av osäkerhet, av rädsla för att bli ifrågasatt. Storpastoraten, vilka skulle kunna rymma mångfald, förvandlas lätt till toppstyrd konformism. Av enheten blir enhetlighet. När församlingar slås ihop till större enheter förminskas anställda och ideella till redskap som ska utföra tjänster så effektivt som möjligt. De som av teologisk övertygelse inte utför alla tjänster eller ifrågasätter verksamhetsformer anses som illojala och marginaliseras. Det finns många exempel på präster som varit annorlunda, inte sällan kontroversiella, sådana som varit älskade i sina församlingar, som skött sitt kall hängivet, men aldrig kunde avancera uppåt i hierarkin på grund av åsikter eller frispråkig opposition.

När det inre livet dör blir de yttre murarna viktigast!

Det gamla fromsinta ordspråket har en poäng: »När det inre livet dör blir de yttre murarna viktigast!» Det är dags att Svenska kyrkan på nationell nivå likaväl som i storpastoratens ledningar rannsakar sig själva inför de orden. För än en gång: Även om varje vigd ämbetsbärare ska vara lojal med sin kyrka och sin biskop gäller den djupaste lojaliteten Kyrkans Herre, Jesus Kristus. Ingen annan.

I en kyrka, vars tjänare älskar sin Herre behöver den lojaliteten inte skrivas in. Den är inristad i den vigdes och troendes hjärta. Är det vad som håller på att hända i Svenska kyrkan, att hon blir alltmer lik vilken organisation som helst? Och för sin image kräver total lojalitet av sina medarbetare? Jesus fråga till Petrus var en annan: »Älskar du mig?» Petrus svar visar på vad det är att gå in helig tjänst: »Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.»