Den nicenska trosbekännelsen, II

Reflexer och reflexioner kring ett 1700-årsjubileum. 

Docent och kyrkoherde em. Folke T. Olofsson leder i denna andra del av sin artikel in oss på en resa genom de teologiska spörsmål som ledde fram till formuleringen som den niceno-konstantinopolitanska bekännelsen fick i samband med det ekumeniska konsiliet i Konstantinopel år 381. Den långa kampen för att komma till klarhet och enhet i den kristologisk-trinitariska frågan fick sin lösning i Konstantinopel vid det vi benämner som det Andra ekumeniska mötet och som blev standarden för kristen ortodoxi. I dess centrum finner vi svaret på varför vi än i dag ska fira denna tro.

 Fortsättning från föregående nummer.

Den nicenska trosbekännelsen

Hur ser då den nicenska trosbekännelsen ut? Det kan vara motiverat att återge bekännelsens text i sin helhet med några kommentarer. Vad man bör lägga märke till är att denna bekännelse med dess förtydligande kristologiska formuleringar inte är ett kommittéarbete, en sammanställning av nya fakta eller insikter. Detta är ett återgivande av den traditionella tron som den mött redan från början i regula fidei, trosregeln, och vars substans i sak överensstämmer med de tidigast kända tros- och dopbekännelserna, exempelvis den trosbekännelse som är känd från Rom från Hippolytos kyrkoordning. När det talas om den nicenska trosbekännelsen »den nicenska tron» som den rätta, ortodoxa tron är det denna tro som avses.

Detta är ett återgivande av den traditionella tron som den mött redan från början i regula fidei, trosregeln

Tredelad med en kort första artikel om Fadern och Skaparen, en andra fyllig om Sonen och Frälsaren och slutligen Anden som bara nämns med namnet – inget mer. Men det skall alltså komma mer i bekännelsen från år 381. Det kan vara lämpligt och givande att som en teologisk läsövning ha de båda versionerna sida vid sida och jämföra för att se likheterna och vari de skiljer sig åt. Omständlig, nästan kameral med det förklarande toutestin, dvs. att Nicenum är en lärosymbol framgår också tydligt genom de avslutande avgränsningarna och avståndstagandena: anathemata.

Vi tror på Gud Fader allsmäktig,
skapare av allt vad synligt och osynligt är,