Det är inte länge sedan den prästerliga titulaturen var rak och enkel för dem som hade ledningsuppgifter. Kyrkoherden var den högste ansvarige i ett pastorat och komministern i egen församling var kyrkoherdens ersättare i en eller flera av ett pastorats församlingar – en position som var betydligt starkare och självständigare än vad som numera ofta kallas för församlingsherde. Kontraktsprosten var samordnande i ett kontrakt men varken chef över de olika pastoratens verksamhet eller arbetsledare för kyrkoherdarna. Enkelt och tydligt.

Det har länge efterfrågats en ny gemensam titulatur för de präster som har ett ledningsuppdrag utan att vara varken kyrkoherdar eller prostar. Inte minst gäller detta i storpastoraten. Med dessa har kyrkoherdarna blivit färre och prostarna ännu färre med en mer otydlig uppgift. På en del håll utgör pastorat och kontrakt samma geografiska område. Kyrkoherden blir då sin egen kontraktsprost.

Förvirringen är närmast total: Bitr. kyrkoherde, församlingsherde, bitr. församlingsherde, församlingschef (som inte behöver vara präst), verksamhetsansvarig präst (om det nu är en präst). När man bläddrar i matrikeln kan man notera att den vanligaste titeln tycks vara församlingsherde, vilken då måste vara präst. Men på en del håll kallas det församlingschef, vilket också var rubriken på en platsannons från ett större pastorat som nyligen utlyst en tjänst som just – församlingschef. Om denne sedan är musiker eller diakon eller församlingspedagog eller präst – eller varför inte kanslist, ekonom eller barnledare – är mindre avgörande. Det är chefskapet som betonas, inte ledarskapet, administrationen med budget och personalansvar, inte den pastorala kompetensen.

Men varken församlingsherde, församlingschef eller arbetsledande komminister är titlar som är reglerade i kyrkoordningen. Trots flera motioner utifrån rådande förvirring så har ännu inget färdigt förslag presenterats. Och därmed inte heller vem som ska leda en församlings arbete och verksamhet på delegation från kyrkoherden.

Pastoraten i städerna har blivit stora med en kyrkoherde som befinner sig såväl geografiskt som pastoralt på stor distans från själva gudstjänstlivet och verksamheten, vilket gör det nödvändigt och självklart att den som ska leda det egentliga församlingslivet med gudstjänster och annan verksamhet också är präst – är pastoralt och teologiskt kunnig och kompetent. I annat fall är risken att centrum i kyrkans och församlingens liv förskjuts.

Prästen har i sina vigningslöften förbundit sig till trohet mot Skriftens ord och Jesus Kristus som Herre. Den vigningen förpliktar när en församlings liv planeras. Inriktningen är otvetydig. Inte bara de teologiska kvalifikationerna är väsentliga, utan vigningslöftena binder prästen till att bevara det lokala församlingslivet i trohet mot kyrkans Herre, Jesus Kristus.

I en situation där kyrkoherden i storpastoraten blivit närmast osynlig för såväl vanliga församlingsbor som för de aktiva i kyrkan, krävs att den lokala herden också är just herde – församlingens verklige herde.

Det ankommer på kyrkomötet att snarast klargöra vilka titlar som ska gälla, liksom vilket uppdrag som det medför. Men också vilka delegationer som kyrkoherden har att ge till den som förslagsvis får titeln församlingsherde. Nuläget är minst sagt förvirrande med otydlig ledning, oklara delegationer och upprepade omplaceringar.