Det finns inget liknande på svenskt språk
Dostojevskij säger: »Skönheten skall frälsa världen.» Men Folke T. Olofsson vandrar kring i städer där husen ser ut som lådor, där Dagens dikt är ångest, där språket skyggar för de stora orden och konstnärernas verk är utan glans.
I Folke T. Olofssons lyrik möter den stora dikten, den som har hela perspektivet – från Inferno till Paradiso, en dikt som också känt något av reningens eld, Purgatorio. Detta gäller i hög grad hans senaste diktsamling, Livsutsikter – femtiofem dikter.
Folke T. Olofsson börjar där all verklig dikt måste börja – inspirationen. Han skriver: »Vad är det för röster som vill komma till tals/för fåglar som vill landa på mitt hjärta...» Dikten blir till en vision, både av det översinnliga ljuset och till det mest motbjudande mörkret.
Om Ljuset skriver han: »Jag har sett himmel och hav förenas/i ett ljus som efter torkade tårar.» Men detta ljus möter inte bara i mysteriernas himmelska syner, det möter också – och lika mycket – i det allra mest mänskliga, i änkornas omfamningar vid graven.
