I boken Tid för Gud (2006) beskriver Göran Larsson hur tidens växlingar mellan vardag och högtid är gudomligt inplanterat i människan. Dagens och veckans rytm, årets högtider och livets perioder hjälper oss att förstå både Gud och oss själva. Den enskildes tid sätts in i gemenskapens tidsrytm. Det judiska årets högtider ligger till grund för det kristna kyrkoåret som växte fram under de första århundradena. Somligt försvann, annat lades till utifrån evangeliet.
Kyrkoårets högtider har vittnat om evangeliets avgörande händelser och har på så sätt blivit en under hela året pågående gudstjänst. Vad som en gång skedde aktualiseras i vårt nu. Vi firar Jesu uppståndelse året runt, dag som natt, men vid påsken intensifieras firandet. Inkarnationen finns med under hela året men julen är dess stora festhögtid. Helgondagarna påminner om kyrkans gemenskap och om hur hela året är inneslutet i förbön.
Kyrkoåret är ännu det givna mönstret för årets växlingar i hela den västerländska kulturen
Med missionen och kyrkans spridning över världen inkulturerades – eller utkonkurrerades – lokala högtider och traditioner. Kyrkoåret är ännu det givna mönstret för årets växlingar i hela den västerländska kulturen. Söndagen som helgdag, ledigheter vid de stora högtiderna.
Under de senaste decennierna har detta emellertid luckrats upp. Hur ska kyrkan då möta detta? Ska den bara acceptera utvecklingen eller fortsätta att sträva efter att prägla samhällets årsrytm? Hur ska vi se på nya sekulära traditioner? Ska vi distansera oss till eller teologisera dem? Vad händer när kyrkans och samhällets år går skilda vägar?
Någon har sagt att det enda människan inte kan vänja sig vid är kaos.Därför behöver hon något att hänga upp tiden på. När kristen tro marginaliseras växer något annat fram. I Tradition och liv (2000) försökte Martin Modéus inför det nya millenniet ana hur våra högtider och traditioner skulle utvecklas: »I traditionerna möter videt som är viktigt i vårkultur, men vi möter det inte i ord utan genom handlingar. Genom traditionerna växer vi in i kulturen.»
Vi kan se tre tendenser. Den första: att nya traditioner uppstår. Tidigare nästan obemärkta dagar får allt större utrymme. Ett exempel är mors och fars dag, då familjen ska fira med tårta och presenter. Kring FN-dagen skapar skolor och föreningar traditioner med ljuslyktor, sånger och symbolhandlingar.Nobeldagen firas på skolor, förskolor, äldreboenden eller i goda vänners lag med finkläder och kunglig dukning. Nationaldagen har fått en starkare ställning. Alla Hjärtans dag och den internationella kvinnodagen är andra sekulära firningsdagar.
De nyuppfunna firningsdagarna med mer eller mindre galna ämnen är många – kanelbullens, grapefruktens eller krama-en-bibliotekarie-dagen... Fredagsmyset har ersatt söndagens vila och fest. Större idrottsevenemang blir internationella helgperioder och Melodifestivalen har etablerats som ett nationellt och europeiskt evenemang. Programledaren Oscar Zia inledde årets firande med att hälsa alla välkomna till »Hela Sveriges stora fest». Kanske har han rätt, att Mellon blivit den stora högtid kring vilken hela året kretsar. Den påkostade TV-produktionen innehåller i alla fall kultens alla ingredienser. När Zia medvetet valde att inte säga de bevingade orden »Nuuu kör vi!» eller »Sverige, vi har ett resultat!» blev det folkstorm. Viktiga traditionsmarkörer tar man inte lättvindigt på.
Att de främsta kristna högtiderna blivit sekulariserade med nya traditioner, sekulära sånger och melodier och medialt dominerande inslag är en annan förändring. Julaftonens heligaste stund är numera när TV:s julvärd högtidligt tänder sitt ljus och förkunnar att »Nu är det jul!». Julvärdens uppgift liknar prästens i en gudstjänst. Värden ska vara julklädd, sitta i fåtöljen, säga traditionens ord, tända ljuset med ceremoniell andakt. Under senare år har även ett gott och trösterikt budskap förmedlats och julen förklarats vara glädjens och gemenskapens högtid.
Påsken präglas av ägg, färg, godis och föreningslivets tipspromenader. Luciafirandet är däremot ett exempel på hur kyrkan framgångsrikt gjorde teologi av en hednisk kult. Men även Lucia har komplicerats. Exkluderande skönhetstävlingar och genustänk gör att musiklärare, förskollärare och kanske även kyrkomusiker famlar.
En viktig fråga blir: Vem driver detta? Är det folket? Eller media? Har media blivit vår tids regissör av ett sekulärt år? För inte är det så att media lyssnar in förändringarna i folkdjupet, utan tvärtom, media skapar och formar dem. Det heliga sekulära året har journalister, bloggare och influencers som regissörer. Därför kan vi se en tredje tendens, att den sekulära makten – stat och samhälle, media och myndigheter – medvetet vill skapa sekulära traditioner för att marginalisera de kristna högtiderna. I TV sätts trenderna. Programledare och kändisar både känner av och saluför gällande värderingar. Stylister, kockar och trendsättare visar hur olika högtider ska pyntas och smaka.
Sekulära högtider kan vara tidsmarkörer under året
I en sekulär stat blir detta en naturlig följd. Menen sekulär stat är inte detsamma som ett sekulärt samhälle. Sekulära högtider kan vara tidsmarkörer under året och till viss del en en andesammanhållande faktor. Men de saknar existentiellt djup, livstolkning och mening, de lever bara för sin egen skull och kan bytas ut när samhällsvärderingarna förändras. Kyrkans högtider är annorlunda. De formas i vår gudsrelation och kan därför bottna i folkdjupet. De firar hur Gud i sin kärlek söker och handlar för vår frälsnings skull, de tolkar och ger mening åt våra livsfrågor om liv och död, ansvar och skuld – om vad det är att vara människa. Kyrkans högtider sätter in en människa i ett större sammanhang än hennes eget, släktens eller nationens. Och visst ska kyrkans högtider vara festliga med god mat och dryck, även om de också har ett större djup än all underhållning.
Ska kyrkan bara ge upp? Men kyrkans fester firas för evangeliets skull – evangeliet som inte kan göras sekulärt. Oavsett om de kyrkliga högtiderna är folkfester eller ej, så har kyrkan något att fira. Kristi födelse, död, uppståndelse, himmelsfärd ... allt som skedde för vår skull. Sådant kan inte sekulariseras. Då skulle kyrkan överge alla som längtar efter djup och mening. Kyrkan måste värna sitt heliga kyrkoår.
Somligt kan ömsesidigt befrukta vartannat. En predikan kan inlemma en sångtext från melodifestivalen, men inte för att vara populistisk utan för att förkunna evangelium. Men också att kyrkans högtider behöver åskådliggöras i familjära symbolhandlingar för att kunna ta plats i folkdjupet. Evangeliet utspelar sig i folkvimlet. Alla folkliga traditioner behöver inte flytta in i kyrkan, men kyrkan måste alltid finnas där folket finns.