Diakonin behövs. Inte bara för att samhället behöver diakonin utan för att kyrkan i sig är diakonal. Hon kan inte leva utan att verka diakonalt, utan en sändning från liturgin till diakonin, från gudstjänsten in i världen.
Men kyrkans diakonala tjänst behövs även för samhället. Staten med sina institutioner förväntar sig något av den. I församlingarna ser vi behovet, som staten inte förmår svara mot. Samhällets många sociala organ styrs av regelverk och formaliserade behov. Men närvaron av en medmänniska, att föra ett samtal, bli mött i sin djupa nöd och respekterad som person och inte bara som en behovsbehövande, kan sällan formaliseras. Det är någonting annat, det präglas av en syn på medmänniskan som kyrkan vet alltsedan den barmhärtige samariern fick liv i en av Jesu liknelser.
Här finns en paradox. I religionsfobins tidevarv förnekas behovet av kyrkan, förnekas att vår västerländska syn på människans värde och värdighet har sina rötter i Jesu Kristi sätt att möta »den andra». När det perspektivet går förlorat förloras även ett människovärdigt sätt att möta den dementa, den döende, den socialt utslagna, den nedersta.
Trots all aversion mot kyrkans närvaro förväntas hon finnas där. Hon ska verka utan att synas
Ändå vet de statliga institutionerna värdet av Svenska kyrkans diakoni. Trots all aversion mot kyrkans närvaro förväntas hon finnas där. Hon ska verka utan att synas, för att låna finansfamiljen Wallenbergs motto, vilket radikalt skiljer sig från en del presidenters och politikers mantra: att »synas men inte verka» – som det blir i en narcissistisk kultur.
Som kyrka kan vi erinra oss att Jesus gett ett missionsuppdrag i Missionsbefallningen men också en diakonal kallelse: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren (Luk. 4:18–19).
Diakonen har sedan år 2000 varit en del av vigningstjänsten för att förkroppsliga kyrkans diakoniuppdrag. Liksom Jesus var fysiskt närvarande i världen blir kyrkan fysiskt närvarande genom diakonen och ideellas diakonala uppgifter. Diakoni är kristen tro i handling och omsorg om medmänniskan. Kyrkans diakoni är för hela församlingen, för hela människan men personifierad i diakonens person och ämbete.
Kyrkan står i försoningens tjänst (2 Kor. 5:18), vilket också är ett diakonalt missionsuppdrag. Enligt Lutherska Världsförbundet (LVF) handlar diakonin även om att söka »återställa brutna relationer och främja helande och försoning i grupper och samhällen». Kyrkan har i diakonen en dubbel sändning: att vara och att göra.
Kyrkans identitet är även ett tecken, och genom sina handlingar visar hon vem hon är. Diakonin är således avgörande för att förstå uppdraget att vara ett tecken och låta altaret och vardagslivet, ordets förkunnelse och den medmänskliga handlingen peka mot samma Herre.
Under senare år har diakonens arbetsuppgifter delvis förändrats från de tidigare dagledig- och pensionärsträffarna till dels en verksamhet bland barn, ungdom och familj, dels en mer praktisk karitativ verksamhet i samarbete med aktörer som Stadsmissionen, Röda korset m.fl. Det har även blivit vanligare med diakoner som arbetsledare som är med i ledningen för pastorat eller församling. Diakonen förväntas både att möta de lidande, utstötta och vilsna så som Herren själv mötte dem och att ta del i de verkställande beslut som fattas. Ofta är diakonen den som gör de »jordnära uppdragen» och gör dem synliga som inte syns eller hörs. Diakonens kallelse är att verka i Jesu efterföljd och blir därför ofta obekväm för statens institutioner. Den inkarnerade kärleken kräver inte ifyllda blanketter för att möta den andras nöd. Den diakonala tjänsten är ett levande uttryck för Guds nåd och kärlek. Så även för de till synes starka men som plötsligt kan bli de svaga på ett vårdhem eller någon institution.
Diakonen Marie Bernéli skriver i SPT (nr 11/2023): »Om vi förstår diakonin som ett uttryck för Guds omsorg, så behöver diakonin och diakonatet framför allt söka sin ledning hos Gud. Det kan handla om att djupna i bön och inre lyssnande för att söka urskilja vad Gud vill, att känna igen Guds handlande och vara uppmärksam på hur Gud leder i en given situation. Man skulle kunna kalla detta för en »teocentrisk» syn på diakonin. Det är Gud som är i centrum, Guds vilja, Guds barmhärtighet och Guds plan för världens frälsning.»
Därför krävs en ny satsning för att stärka diakonin, diakonen och dennas roll, uppgift och yrkesprofession.
Med samhällets sekularisering följer okunskap om vad diakoni och en diakon är. Socionomer och sociala handläggare, vars uppgifter har rötter i kyrkans människosyn och diakonala vision, förstår ofta inte hur jordnära diakonen verkar och diakonins särpräglade sätt att se människan. Även inom kyrkan missförstås ibland diakonens särskilda ämbete, till att ses som församlingens allt i allo.
Inte minst i storstadsområdena söker sig allt fler till församlingarna för att få hjälp men möter kanske – ingen? Det finns en ökande brist på diakoner, vilket börjar bli besvärande. Därför krävs en ny satsning för att stärka diakonin, diakonen och dennas roll, uppgift och yrkesprofession.
Här har diakonen en central uppgift – i diakonin binds gudstjänstliv och vardagsliv ihop.
I dag är det självklart att diakonen har del i mässans liturgi, vilket blir ett synligt tecken på diakonens kallelse utanför mässans liturgi och kyrkans väggar. Diakonens liturgiska klädsel påminner om detta. Ändå har det inte skett någon större förändring av diakonens utbildningskrav eller utbildningsväg. En viktig fråga för diakonens identitet är vilka reservata – vilka specifika befogenheter – som tillkommer vigningen. För präst och biskop är detta reglerat i såväl KO som i HB, men det saknas för diakonen. Bernéli skriver: »Utifrån en sådan diakonisyn behöver diakonerna en bättre utbildningsväg i framtiden än den som finns idag. Diakonerna behöver vara teologer mer än socionomer. En gemensam teologisk utbildning för alla representanter för det kyrkliga ämbetet skulle sannolikt även öka förståelsen och samverkan på församlingsnivå ... En teologisk grundutbildning för diakoner skulle kunna innehålla ämnen som religionspsykologi, själavård, diakonivetenskap, bibelvetenskap, missionsvetenskap med mera.»
Inför framtiden krävs förändringar i diakonens roll även om denna kan se olika ut i storstaden och på landsbygden. Det treledade ämbetet innebär att alla delar uppdraget att i ord och handling bära evangeliet till människor. Här har diakonen en central uppgift – i diakonin binds gudstjänstliv och vardagsliv ihop.
Marie Bernéli