Det blev liv i luckan när det visade sig att en majoritet av Svenska kyrkans biskopar i en undersökning inte sade blank nej till att viga prästkandidater som inte vill viga samkönade par. Det var »bara» fyra som sade sig vägra prästviga kandidater som inte vill detta. Men, som någon i den förstnämnda gruppen förklarade, enligt svensk lag har kyrkans präster vigselrätt men inte någon vigselplikt.
Det är ju gott att det är så, men det borde finnas mer att säga, inte minst utifrån traditionell äktenskapssyn, där ett äktenskap är en förening mellan en man och en kvinna, och hur man hanterar den ekumeniska situationen, där alla stora kyrkofamiljer säger nej till just detta att viga samkönade par, vilket vi i SPT påtalat tidigare (och nämner i detta nummers ledare). Det gäller hela den romersk-katolska kyrkan, de ortodoxa kyrkofamiljerna, i den stora och starkt växande pentekostala rörelsen (nu med ca 600 miljoner anhängare), den anglikanska Gafconfamiljen och nu senast möttes vi även av ett ifrågasättande inom Church of England. Traditionell äktenskapssyn gäller även inom en rad andra kyrkor, bl. a. i de lutherska kyrkor som under de senaste decennierna varit de snabbast växande såsom Mekane Yesuskyrkan.
Om vi ser på de amerikanska kyrkor där samkönade äktenskap tillåtits, t.ex. ELCA, Episkopalkyrkan och Metodistkyrkan, har besluten lett till splittring och massiva medlemsuttåg. Och ibland en del medlemmar som finns kvar, kvarstår en kraftfull kritik. I vissa fall har det resulterat i att ekumeniska gemenskaper bildas, där man trots olikheter i traditioner, i bön och bibelsyn, står tillsammans när det gäller traditionell äktenskapssyn. Man vill i det senare fallet inte lämna den kyrka man sett sig kallad till att verka i, trots att den tagit det man menar vara teologiska felsteg, och verka för traditionell uppfattning även i den nya situationen. I denna grupp finns lekmän och ämbetsvigda, inklusive en rad biskopar.
Bland Svenska kyrkans nu verksamma stiftsbiskopar/stiftschefer verkar det dock vara så att ingen i någon del eller i något avseende ifrågasätter att man i Svenska kyrkan viger samkönade par. Det är i stället så att enskilda, nomineringsgrupper tydligt ifrågasätter och i realiteten brännmärker dem med traditionell äktenskapssyn, så också biskopar i prästkandidatprocessen. I detta drev står EKHO, den s.k. kristna regnbågsrörelsen, i eller bredvid och ropar högt: Alla skall »med glädje och fri vilja» viga samkönade. Alla skall! Jo, så flexibel och generös är man i sin hållning!
Även ärkebiskopen har alltså (se ledaren) låtit meddela att »målbilden är att alla präster på sikt ska landa i samma slutsats, det vill säga att det är förenligt med Bibeln att viga samkönade par … jag arbetar för det». Han menar i detta att Svenska kyrkan är en av de mest progressiva i världen. Men betyder det att man också har anträtt rätt väg, att man är på väg åt rätt håll? Betyder det att alla de riktigt stora kyrkofamiljerna, de som värnar det traditionella äktenskapet, tolkar Bibeln fel? Eller är det så att ärkebiskopen missuppfattat saken? Vilken bibelsyn föreligger f.ö. bland övriga biskopar? Vi tillägger: …och vilken självbild? Är det inte en stor brist på tolerans och förståelse av Kyrkans tradition som är fallet bland de biskopar som vägrar att prästviga kandidater av det skälet att de delar äktenskapssyn med en förkrossande stor del av världens kristenhet?
Med sig har de progressiva biskoparna alltså en del progressiva politiker och kyrkopolitiker som driver på att allapräster måste viga samkönade par. Många hänvisar till ett kyrkomötesbeslut från 2009, och vill t.ex. inte veta av att man då och länge fortsatt talade om två möjliga och tillåtna hållningar.
Någon av de tillfrågade stiftscheferna förklarade att hon aldrig stött på någon kandidat som ifrågasatt samkönade vigslar. Om det är så undrar man vilken bibelsyn de som rekryteras har. Hur klipper och klistrar man? Vad säger egentligen Guds ord och Luther om äktenskapet?
Vidare: När man läser insändare i Kyrkans Tidning av personer som förespråkar samkönade äktenskap och vill utestänga dem som inte gör det, kan man emellanåt slås av häpnad. Skribenterna gömmer sig bakom allmänreligiösa »kärleksargument», som inte sällan osar teologisk osaklighet, och dessutom bakom en bibeltolkning som utan tvekan skulle fått Luther att slå bakut. Han brukas som »revolutionären mot traditioner» och inte som den konservative exeget han var. Det var ju endast missbruk han ville få bort, inte andra bruk, dvs. bibliskt motiverade bruk.
En traditionell kristen uppfattning, och återigen, den som drivs bland en förkrossande stor del av världens kyrkor, pekas här ut som kärlekslös och intolerant. Någon skriver rentut att ekumenisk problematik inte är relevant i ärendet, endast att driva den egna progressiva linjen. Man vet helt enkelt bäst. Då blir till och med de kyrkans nu verksamma stiftsbiskopar/stiftschefer som kan tänka sig att inte vägra viga företrädare för traditionellt äktenskap i det närmaste förrädare. EKHO är »väldigt förvånade». Drevet sätts igång.
Minns jag fel när jag påstår att Gud skapade människan till man och kvinna och att en man skall lämna sin far och sin mor och leva tillsammans med sin hustru? Är jag fel ute om jag påstår att det finns en grundläggande biologisk kompatibilitet mellan man och kvinna när det gäller reproduktion? Det tycks onekligen finnas ett bibliskt grundmönster, en design, som avspeglas i traditionell kristen äktenskapssyn – oavsett vad enskilda eller nomineringsgrupper tycker om saken. Det grundmönstret önskar jag att man kunde tala om som en självklarhet, även när drevet går i vignings- och äktenskapsfrågan, och när alla förväntas plocka fram en politiskt progressiv eller för vår situation och tid »oproblematisk» hållning, eller när samtal skall föras mellan prästkandidater och de som är involverade i rekryteringsprocessen i stiften. Se hur man resonerat bakåt! Se hur klassiska kyrkor och växandet kyrkor resonerar runtomkring! Se framåt! Om ni ser ärligt på saken, vilka beslut är det egentligen som orsakat problem och splittring?
Ibland begrundar jag Johannes Paulus II:s ord om att »till och med där Kristus accepterats finns det samtidigt ett motstånd mot hela sanningen om hans person, hans uppdrag och hans evangelium. Det finns en önskan om att ’omforma’ honom, att anpassa honom till mänskligheten i denna framstegens tidsålder och få honom att passa in i den moderna civilisationens program…»
Så ställer jag mig frågan: Skulle Jesus Kristus verkligen vilja att vi bryter mot det grundläggande mönster, den design, han själv en gång i tidernas begynnelse har varit med om att lägga? Jag tror inte det. Och den uppfattningen delar jag alltså med all klassisk kyrklig tradition.
KOL
