En folklig kyrka

En folklig kyrka? Rubriken låter som en banal tautologi. Rimligen kan kyrkan inte vara annat än folklig?

Den allra första verktygslådan (nr 9/2023) inledde jag ungefär så, men då var huvudordet kyrklig, inte folklig. Rubriken: En kyrklig kyrka. Men en kyrka kan inte vara kyrklig utan att också vara folklig. Missionsbefallningen löd inte: Gå ut och gör alla kyrkliga till mina lärjungar ... Utan: Gå ut och gör alla folk till mina lärjungar ...

Nu är det skillnad på folk och folk. I missionsbefallningen handlar det om folk som samhörighet, som nationell och kulturell identitet, om mänsklighetens alla folkslag, inte om folklig i meningen attraktiv, underhållande och populistisk för folk i gemen. Alltså, inte att Jesus skulle ha menat att vi ska göra kyrkan så folklig att den anpassas för folket, för de stora skarorna, så som det romerska imperiet en gång bjöd på bröd och skådespel till de stora skarornas förnöjelse.

Jesus kom för att utan undantag frälsa varje människa. Ingen av dem som nu i våra församlingar är specialisterna, helgonen och de frommaste, dessa som med sina liv är förebilder och förebedjare, dessa kyrkans trogna som gör församlingar och gudstjänstliv till välkomnande hem för de många, inledde sin relation till Kristus som fromt folk som levde i tro och tillbedjan. De som i dag samlas har kommit från öst och väst, från syd och nord. Även för dem har gällt att före sin omvändelse tillhörde de troligen också de likgiltiga, ointresserade, förnekande och levde på ett sätt som ur kristen synvinkel var allt annat än just kristet.