En sann predikan är ett utflöde av liv, II

Artikelförfattaren, som under många år var redaktör för SPT, har en lång erfarenhet som församlingspräst. Han är ledamot såväl i kyrkomötet som i kyrkostyrelsen. Här följer del två av författarens reflektioner om predikan och predikans uppgift.

Fortsättning från föregående nummer.

Lyssnaren

Predikantens inställning till lyssnarna är väsentlig. För att travestera Lilla Bibeln, att så som Gud älskade världen, så ska predikanten älska lyssnaren. Och så som Gud älskade världen att han gav den sin ende son så ska predikanten älska lyssnaren så att han bär fram Guds son inkarnerad i det ord han förkunnar. Så som Jesus grät när han såg de illa medfarna, de sargade, de hungriga så ska predikanten se och gråta med dem. Att älska lyssnaren är en avgörande grundattityd hos den som predikar.

Det är nödvändigt att reflektera över hur jag som predikant ser på mottagarna. Ser jag på dem med kärlek och aktning eller irritation, bitterhet och besvikelse? Projicerar jag mina misslyckanden på dem? Använder jag dem som en blåsbälg för att blåsa upp mig själv? Betraktar jag dem som okunniga och ointresserade? Förhåller jag mig lika kritisk till ett dopfölje eller några bröllopsgäster, som de initialt kan vara avvisande mot mig? Blir jag negativ till sinnes när de som aldrig kommer äntligen infinner sig till jul eller en begravning?

Jag var på ett sådant där smått kulturellt och belevat mingel. Vi stod med bubblet i handen, samtalet flöt lagom kulturellt, så som det kan bli när han är överläkare i psykiatri och hon metodiklektor. Men när de insåg att jag var präst och inte läkare eller forskare blev det smått pinsamt, vilket de hanterade elegant. Hon sade: »Jo, jag var på en julotta och det enda jag fick till livs var att predikanten skällde ut oss för att vi inte var där resten av året.» Exemplet är typiskt för en felaktig attityd till lyssnarna. Den präglas inte av Kristi kärlek eller förståelse för att även den som bara kommer till en julotta vartannat år kan ha ett inre rop efter Gud.

Johannes Jörgensen visar i sin bok Frans av Assisi (1907) på skillnaden i inställning till lyssnarna mellan de samtida Valdes, valdensarnas upphovsman, och Fransiscus. Om Valdes förkunnade helig lag, så förkunnade Frans Kristi kärlek. Medan Valdes förkunnade Herrens bud, strömmade Frans över av Guds barns glädje. Valdes bestraffade världens synder medan Frans samlade dem omkring sig som önskade läkedom och lät lugnt de övriga gå sin egen väg. Valdes angrep de ogudaktigas ogudaktighet och kritiserade prästerna, medan Frans blev medlet till den allmänna sedliga förnyelse som varken påvarnas bullor eller lekpredikanternas tordönspredikningar förmådde framkalla. Den helige Fransiscus hade djup kärlek till var och en som han mötte, visserligen en dom över synden men aldrig ett fördömande av syndaren.