En vandring till Canossa

Bikten och boten har aldrig försvunnit från Svenska kyrkan. Ändå förbises den lätt, radikaliteten i återupprättelsen behöver förmedlas till alla oss syndare, hög som låg men beroende av nåd. Om detta skriver Johan Thelin, kyrkoherde em. i Nybro och SPT:s tidigare redaktör, som här reflekterar över hur kyrkan skall hantera synd och skuld, särskilt vad det gäller biskopar och det sjätte budet.

Gotofredo da Castiglione utnämndes av kejsar Henrik VII år 1075 till ärkebiskop över Milano. Påven, Gregorius VII, opponerade sig och hävdade att det var han och inte kejsaren som hade rätt att utnämna biskopar. Kejsaren svarade med att förklara påven avsatt. Påven returnerade med att exkommunicera kejsaren och förklara honom avsatt.

I det läget blev kejsarens ställning ohållbar. Påvens dom var starkare än hans. Han var tvungen att göra bot inför den höge potentaten. Gregorius residerade vid denna tid i Canossa, och Henrik gav sig dit, mitt i kalla vintern, i januari 1076. Barfota och klädd i botgörardräkt fick han vänta tre dygn utanför påvepalatset, innan påven behagade öppna dörren och släppa in honom i värmen, ge honom nåd, upplösa exkommunionen och återinsätta honom som kejsare.