Pastoral gissningslek eller missionerande församlingsbygge

Något av det mest väsentliga inför Svenska kyrkans framtid är att bygga församling, att om och nystarta församlingar som tynar bort, att återge de aktiva i församlingarna modet, hoppet och viljan att det går att bryta en nedåtgående trend.

Alltför mycket av det som sker och görs inom Svenska kyrkan är på känn, en gissningslek i pastoral skrud, där själva målsättningen trots alla församlingsinstruktioner ofta är otydlig och saknar konkretion. Ibland formuleras den så flummigt att den är omöjlig att omsätta i praktiken, ibland så ambitiöst att den blir till intet förpliktande. Men det bygger inte församling, det drar inte människor till kyrkan mer än tillfälligtvis. Och det leder sällan till omvändelse och tro.

För vad vill man uppnå? Delar man målsättningen med Jesu kallelse i missionsbefallningen med apostlarnas iver att vittna om Jesus Kristus som världens frälsare? Vill man främja främst mötet med det heliga eller anpassningen till en sekulär omgivning?

Det är dags att missionera nära, i det lokala.

Det är dags att missionera nära, i det lokala. Missionen tillhör församlingarnas grundläggande uppgift och får inte avgränsas till fjärran länder medan mission i den egna närmiljön förbises. Det är där missionen måste leva. De församlingar som brutit den nedåtgående trenden är som regel både utåtriktat missionerande i närmiljön och inåtriktade mot levande gemenskaper och gudstjänster. Att genomsyra samhället börjar i det lilla, i kärnan. Ambitionen behöver inte vara mer än lokal, att där leva kristuslivet, efterföljelsens liv i tro, trohet och kärlek.

I de alltför stora pastoraten är utvecklingen på många håll den motsatta. Den pastorala gissningsleken letar på måfå för att finna en modell som fungerar – ekonomiskt, för kyrkliga handlingar eller utåt mot allmänheten. Det blir tafatta försök att lösa ohållbara situationer eller akuta problem. Stora administrativa enheter som omorganiserar, omplacerar och omstrukturerar. Men sådant skapar varken stabilitet eller kontinuitet, bara förvirring och osäkerhet, ombytlighet och uppgivenhet. Den pastorala ovisheten är på många håll häpnadsväckande. De som beslutar om nya organisationer är sällan de som utför själva verksamheten men ändå tror sig veta och därför ser protesterna från dem som kan verksamheten som besvärliga. Organisatörer, administratörer och kommunikatörer i all ära, men det är inte de som ska forma varken verksamhet eller organisation.

Prioriteringar och förändringar måste göras utifrån beprövad erfarenhet – och här har kyrkan ett par tusenårs erfarenhet att luta sig mot – eller forskning om vad som fungerar för församlingstillväxt. I stället blir det lätt kyrkoherdens hugskott och önsketänkande som dominerar eller de förtroendevaldas spekulationer, medan man envist undviker beprövade metoder och den enkla organisationen med lokala beslut, tilltro till närvaro, kontinuitet och stabilitet för präster, anställda och medarbetare. Storpastoraten prioriterar ofta effektiviteten i personalens schema framför närhet och kontinuitet i relationerna. Men kyrkan föds och lever på relationsnivå i församlingen. Någon pastoral gissningslek behövs emellertid inte. Det finns forskning, goda exempel och beprövad praktik av församlingsbygge och mission. Avgörande är fokuseringen på kyrkans kärnuppgift – att bära ut evangeliet om Jesus Kristus som Herre och frälsare. Med den intentionen som slagruta kan mycket omprövas, förnyas och leda till om och nystart av församlingslivet.

Ingrodda former av verksamheten likaväl som organisatoriska chansningar kan då ifrågasättas. Gör man sådant som verkligen bär frukt eller är det meningslösheter som tar tid och energi från kärnuppgiften? Kyrkoherdens pastorala ansvar är stort, ett ansvar att inte driva en egen agenda utan än en gång – själva kärnuppgiften i nådens evangelium i Kristus. Ett sunt församlingsliv, en fungerande lokal mission driver människor till Kristus. Det är en gammal men alltid aktuell sanning att ju närmare korset man kommer från olika håll, desto närmare kommer man också varandra. I kommunionens gemenskap inför altaret, alla olikheter till trots.

Så hur bygger man församling? Vilka pastorala handgrepp krävs? Vad är grundläggande för att en församling ska leva, dra människor in i gemenskapen, driva till Kristus? Där människor samlas vill fler samlas. Där det finns ett hem kan fler gäster bjudas in. Där delaktighet finns vill fler bli delaktiga.

Här är de kyrkliga utbildningarna avgörande, det pastoralteologiska slutåret likaväl som kyrkoherdeutbildningarna. I mycket är utbildningarna för konservativa. Övandet av liturgi, själavård, kyrkliga handlingar och predikande har förstås sin plats men mer behövs. Blivande präster och nyutnämnda kyrkoherdar måste också rustas för evangelisation. Även om Svenska kyrkan ännu är en majoritetskyrka, så är kyrkan på det lokala planet i praktiken aldrig i majoritet. Där är församlingen i realiteten en fåtalig skara som ännu samlas kring evangeliets Ord och sakrament. Denna verkliga lokala minoritetskyrkosituation kräver ett annat förhållningssätt och en annan undervisning – ett annat tydligt fokus: mission och evangelisation.

Svenska kyrkans utbildningsinstitut – SKUI – måste utbilda i församlingsbyggande och inse att kyrkan nu är så marginaliserad i det lokala att var och en som vigs till präst eller diakon måste få redskap och modeller för att omstarta. Erfarenheter finns att hämta från församlingar där omstart skett och trenden vänts. Forskning finns på vad som främjar församlingstillväxt – och inte är det den kyrka som är klädd i en konformistisk modedress som växer. Om kyrkan bara säger vad alla andra säger och som ligger i tiden, då är det inte evangelium. Då är det något annat, en annan ideologi, en annan röst.

Sekulariseringen kommer med tiden att distansera de flesta inte bara från församlingslivet utan också från de kyrkliga handlingarna. Om då kyrkans egen inre sekularisering distanserar henne från Kristus så förlorar hon sin identitet och sitt existensberättigande. Då finner sökarna inte längre en plats i kyrkan där de kan finna Kristus.Men i församlingarna, bland personal, aktivt engagerade och gudstjänstfirare, bland dem som faktiskt samlas finns en längtan efter att omstarta och nystarta – och en längtan efter det mest centrala, efter en levande spiritualitet, efter det heliga mysteriet.

Därför krävs mission i närmiljön – för utan mission, ingen kyrka.

Därför krävs mission i närmiljön – för utan mission, ingen kyrka. Utan kyrka, ingen mission. Missionen är både en förutsättning för kyrkans existens och en central del i hennes essens.