Med anledning av ledaren i SPT 19/2025
Jag håller i många delar med ledaren om vikten av att ge god och rik undervisning till de ungdomar som söker sig till kyrkans konfirmation. Vi har tydligt sett en tid att förväntningarna hos ungdomarna handlar betydligt mer om att få lära sig och göra erfarenheter som är nyttiga, än tradition och förväntningar från släkt och familj. Kompisar och att ha kul är så klart avgörande faktorer också (det ser vi inte minst av ökat antal gymnasiekonfirmander).
Men i ledaren anar jag en grundtanke som jag vänder mig emot. Visst är ekonomi alltid viktigt i församlingen, och resursfördelning en ibland svår nöt för kyrkoherden att knäcka. Men vi får inte lura oss att tänka att vi ska göra minsta möjliga. Istället bör vi tänka: »Vad är det mesta och bästa vi kan ge?» Om inte annat så gör det något med inställningen.
Ledartexten talar om det som är miniminivå i Svenska kyrkan: 60 timmar undervisning, 4 lägerdagar. I det perspektivet blir varje längre resa oproportionerligt stor i förhållande till att lära känna församlingen, bli en van högmässofirare, få grepp om allt det där vi tycker att konfirmander ska kunna: Frälsningshistorien, Försoningen, Jesu liv, bibelkunskap, buden, katekesen…
Jag vill förorda en extra allt-strategi i stället för en det minsta vi måste-strategi:
- Viktigast av allt är att fira gudstjänst med församlingen. Det är en färdighet som är nyttig livet igenom. Se till att högmässan är bra och intressant för intresserade ungdomar.
- Sedan vill vi ge »life skills» i form av Kyrkans svar på livets frågor, vilket medför det mesta av de klassiska ämnena för konfirmandlektioner.
- Och till detta vill vi utmana och vidga perspektiven för att konfirmanden ska få en känsla för att Kyrkan och tron är större
- Ge därför allt det klassiska som de behöver innan resan börjar. (Det underlättar även för dem som inte gillar att vara hemifrån.)
Jag håller med om att resor till koncentrationsläger tenderar att bli mer samhällskunskap, med risken att slutsatsen blir: »Du skall icke begå folkmord». Otroligt viktigt förstås, men inte konfirmationsundervisning. Och att storstaden kan ta hela fokus från den undervisning man planerat.
Ska man åka utomlands med konfirmanderna så gäller det att göra det mycket smartare. Åk till en församling! Dela gudstjänstlivet där. Se till att ungdomarna blir välkomnade och uppskattade och gärna tagna i anspråk som till exempel textläsare (på svenska, så exotiskt!) eller ministranter i värdförsamlingen. Sedan gör det naturligtvis inget om resan råkar stanna ett par timmar i en stad som fungerar som lockbete för hela konfirmandtiden. Vår Herre sa ju något om att »den som inte är emot är för…», eller hur! Var smart!
Olof Söderberg, kyrkoherde
SPT