Så är den då på gång igen. Debatten om eutanasi, om rätten till dödshjälp – individualismens yttersta gränspost och den enskildes totala rätt till frihet. Som om vi lever i ett samhälle enbart bestående av enskilda, av individer men utan gemenskap och samhörighet. Som om samhället kan byggas utan kommunicerande kärl mellan enskildas handlingar.

Björn Natthiko Lindeblad (BNL) iscensatte sin egen död. Han blev folkkär med sina sommarpratarprogram, kanske då främst sommaren 2021 då han på ett djupt personligt och berörande sätt berättade om sin ALS – en muskeldystrofi som medför att muskel efter muskel långsamt förtvinar och slutar fungera. När BNL valde att göra sin egen död massmedial så blev den därför beundrad och normerande för många. Han iscensatte således inte bara sin egen död utan också många andras som lär ta intryck. En positiv sida av BNL:s mediala iscensättning är dock avdramatiseringen av döden – att döden inte är det värsta som kan drabba en människa. Den negativa är inställningen att även döden är ett fritt och personligt val.

Problemet är att trots individualismens genomslag vill gärna den enskilde individen att de egna valen ska bilda norm för andra. Individualismen är inte så individuell som den uppfattas, vare sig det gäller synen på eutanasi eller på vilka normer och värderingar som förmedlas av influensers. Den enskildes val är inte mer personliga än att de kan kännas igen som gruppfenomen. På det sättet är individualismen en myt och en illusion. Om alla förbehåller sig rätten att ha sina egna personliga åsikter, men dessa personliga åsikter liknar alla andras, så kan det knappast kallas för individualism.

Några som tagit tillfället i akt är bl.a. läkaren och författaren P.C. Jersild, som är en av författarna till en debattartikel i SvD den 22/1 2022, Ett rättssäkert system för dödshjälp är möjligt. Huvudargumentet lyder att »de som av sjukdom är dödsdömda borde få möjlighet att själva bestämma över sin död, liksom de tidigare haft friheten att bestämma över sitt liv».

Argumentet är försåtligt. Dels är friheten att bestämma över det egna livet begränsad. Den friheten formas i samspel med andra, med samhället och under påverkan av många andra faktorer. Dels har aldrig någon fötts av eget fritt val.

Själva tillblivelsen råder ingen över. Ingen kan välja mellan att födas eller ej utan detta är bortom individens kontroll. Sådan är även döden tänkt att vara.

Debattörerna hävdar att i de länder som infört aktiv dödshjälp har det skett rättssäkert. Ändå finns det undersökningar som visar att farhågorna för det »sluttande planet» är berättigade. Människor i olika åldrar som plågas av ångest, depressioner – som är suicidala – har i ökande utsträckning visat sig kunna få aktiv dödshjälp. Tidigare har SPT i flera kommentarer och ledare redogjort för utvecklingen i olika länder som infört aktiv dödshjälp, bl.a. i SPT nr 11/2017 och 8/2018. I SPT nr 16/2021 recenseras P.C. Jersilds bok Hur vill du dö? Om makten över livets slut. Carl-Henning Wijkmark förutsåg i en av sina romaner, Den moderna döden, från 1978 en möjlig och oroande utveckling. På en hemlig konferens försöker man finna en lösning på den demografiska frågan, då de improduktiva äldre blir allt fler och de framtida kostnaderna ökar. En av deltagarna har det optimala argumentet för ett samhälle som bygger på jämlikhet och rättvisa: »... [dödshjälpen] bör lanseras som en rättvisereform. Alla bör i princip ha samma livslängd, vi bör även här korrigera naturen för att uppnå ett rättvisare samhälle. ... Vi föds ju lika gamla, varför skulle vi inte dö lika gamla?»

I dag finns en riksdagsmajoritet för att utreda frågan, om än inte för att införa aktiv dödshjälp. Den utredningen borde börja med att utvärdera resultatet i de länder där dödshjälp införts. Det skulle avskräcka.

BL