Ur SPT 6/2021

Kristus är uppstånden! Denna nu så självklara kungörelse på Påskdagen får här en exegetisk bakgrund och kommentar utifrån hur evangelisten Markus framställde händelsen. I förra numret av SPT fanns motsvarande exegetiska analys av Markus framställning för dagarna fr.o.m. Palmsöndagen t.o.m. Långfredagen. Författaren är professor em. i Nya testamentets exegetik.

Påskdagen – Jesus är uppstånden, Mark. 16:1–14

Normalt vid en begravning var att familjens kvinnor tvättade liket, smorde det med olja och lade välluktande kryddor i svepningen om kroppen, varpå männen bar bort och begravde den. Men inget av denna kvinnornas traditionella behandling av den kära döde hade det funnits tid till med Jesu kropp – det visste ju alla de Jesus-nära kvinnor som såg honom bäras ner till en klippgrav nära Huvudskallekullens fot (Mark. 15:46 f.).

»När sabbaten var över», dvs. ett dygn senare, strax efter lördagens solnedgång, när det blivit söndag (17 Nisan) och affärerna höll kvällsöppet, gick kvinnorna till kryddhandeln för att skaffa det som behövdes till nästa morgons arbete: att (a) tidigt gå ut till graven, (b) få den öppnad, och (c) lägga dit de välluktande kryddorna i efterskott. Momenten (a) och (c) i den handlingsplanen låg inom deras egen kontroll, men inte (b), gravöppningen.

Denna artikel är för betalande prenumeranter

Betala för en webbprenumeration för att läsa den här och många fler artiklar.

Registrera dig Har du redan registrerat dig? Logga in