Nu är jag så trött på att läsa och höra mer om det så jag orkar snart inte ens reagera, vilket är illa i sig. Det är företrädesvis vänsterliberala feminister, som hittat sin påverkansnisch och oftast får härja ostört och oemotsagda i sina utläggningar om moderskapet, som jag tänker på.

Kvinnliga skådespelare, influensers, journalister, författare och andra kändiskvinnor som drabbats av moderskapets elände, utgjuter sig på diverse olika sätt om hur just de ser på »att äntligen ha klämt fram en unge», som det ibland kan uttryckas i deras osentimentala vokabulär. Nu senast läste jag om det i en krönika i vår lokalblaska.

Klagovisan börjar ofta med en ingående berättelse om graviditetens alla negativa inverkningar på hormonerna (läs: humöret och det sociala umgänget), klädvalets trista begränsningar och skräcken över hur figuren ska klara sig. Det sistnämnda är oftast det största bekymret – att förlora makten över kroppens fysiska förändring, bli stor, tjock och klumpig. Kan det finnas något värre!

Därefter börjar den stora distanseringen från det som anses vara vår tids värsta och största fara för en emanciperad och självständig kvinna, nämligen att ge efter för det sociala mönster som får henne att tro, att just hon betyder mest i världen för sitt barn. Moderskapets lycka, detta förljugna förhärligande av föräldraskapet, som är kvinnans största begränsning. Nu ska det avslöjas. Det är i stället näst intill outhärdligt. Ingen nattsömn, hopplös amning, oförstående barnlösa väninnor och absolut noll egentid. Glöm att få läsa tidningen, gå på toa eller duscha när du vill och behöver. Där sitter du blek och plufsig i osexiga mjukiskläder med mjölkfläckar och barnkräk och längtar efter ett annat liv – ditt gamla liv. Du drömmer om något så enkelt som att sminka dig, piffa upp dig, dra på de högklackade och gå ut och slå runt. Ack, vad avlägset det känns!

Det mest utmärkande i redogörelserna är vad den nyblivna och hårt prövade mamman numera tycker sig fattas i sitt liv. Inte att ett barn, ett liv, har tillförts.

Jag önskar att jag hade raljerat och överdrivit, men detta förhållningssätt, till och förnekelse av moderskapets betydelse, blir allt mer vanligt. Jag är numera så konspiratoriskt lagd, att jag ser ett mönster där den sekulariserade feminismen utvidgat parollen »Död åt familjen» till »Död åt moderskapet».

Utan att inse det blir priset för vad som kallas frihet och oberoende egentligen en långsam självutplåning av det genuint och särpräglat exklusivt kvinnliga. Ett kvinnoförminskande självskadebeteende. En skapelseförnekelse och en bortvändhet från Gud.

För mig som kristen kvinna går det inte att låta bli att bäras av och förundras över Marias moderskap i tankar och hjärta. Denna unga kvinna, som ofta framställts som svag och sårbar, men som i själva verket genom tro, tillit och bejakande visade vilken enorm styrka och vilket mod hon besatt. Förstföderska. Gudaföderska. Hon personifierar för mig allt vad moderskapets betydelse är och bär.

Fadern, Sonen och den Helige Ande ryms alla i moderskapet och allt vad det omfattar. Genom Maria gav Gud oss en kroppslig mänskligt förståelig bild av betydelsen att bära ett barn. Maria bar Barnet, Människosonen, som kom av Fadern, avlad av Anden och som ger oss vägen till Gud. Gud har låtit oss förstå moderskapets hemlighet och betydelse för barnen. Under julen samlas vi alla kring Barnet, som Maria burit och nu vakar över.

»Död åt familjen» är politiskt och kan också uppfattas direkt ogudaktigt. »Död åt moderskapet» är öppet Antikrist. Det är lögnen om ett liv i total frihet och oberoende, där ingen ska belasta eller behöva någon annan och uppoffringar aldrig avkrävs. Kärleken till dig själv är främst och Gud existerar inte.

Mamma tröttnar till slut på ofriheten, duschar, piffar till sig, tar på de högklackade och spatserar lättad iväg till vännerna på innebaren. Hemma ligger barnet ensamt…

Gud som haver barnen kär, se till den som liten är.