Femte söndagen i Fastan (Judica)

Försonaren

»Gud har inte skonat sin egen Son.»

Denna söndag, Dominica in passione, inleder passionstiden, fastans sista två veckor. Under den utgår alla »Ära vare Fadern…». Eventuella altarskåps luckor stängs och kyrkorummens kors och bilder täcks med blå/violetta dukar eller dukar av oblekt linne. Skönheten i gudstjänsten är minimalistisk.

Passionstiden riktar blicken mot Kristi lidande, »passion». Uppmärksamheten är riktad mot Kristi kors. Passionstiden är en sorgetid, sorg över synden och ondskan i Guds skapelse, sorg över synden och ondskan i oss själva, den synd och ondska som lades på honom för att vi skulle få frid, sorg över Jesu Kristi smärtor, sorg över hans död. Passionstiden är en allvarlig tid, vilket de liturgiska bruken markerar. Han som lider är Guds Son. Kristi lidande och Kristi gudom förenas i sanningen om Jesus som överstepräst och om hans översteprästerliga offer en gång för alla. Han är den Helige som blev ett med synden, lydig intill döden och därför uppväckt. Så är han Försonaren. Han är vårt liv, hans kors vårt enda hopp, i hans offer mänsklighetens enda möjligheten till förlåtelse och frid. Lidandet vi firar i passionstiden är därför välsignat, ett beata passio.

Liturgisk färg Violett/blå
Under veckan 7 april Jean Baptiste de la Salle, präst och ordensgrundare († 1719), vit; 9 april Dietrich Bonhoeffer, († 1945); 11 april Stanislaus, biskop och martyr († 1079), röd.
Texter 1 Mos. 22:1–14, Apg. 4:1–12, Mark. 12:1–12, Ps. 103:8–14.

Psalmer