Svenska kyrkan är genom församlingarna närvarande på i stort sett varje ort i vårt land. Oavsett var man bor finns en kyrka med dess gudstjänstliv inom räckhåll. Till församlingsverksamheten under veckan är avståndet som regel försumbart. På många håll är det närmare till kyrkan än till banken, försäkringskassan eller poliskontoret. Svenska kyrkan är Sveriges närmaste organisation.
Ändå hänger en obekväm fråga kvar: »Varför kommer så få till gudstjänsterna och annan kyrklig verksamhet?» Eller som det hette i Hasse Alfredssons sketch Ringaren:: »Varför kommer ni inte när jag ringer?» Frågorna kan kännas tröstlösa. Har vi inte ställt dem förr? Gör de oss inte bara modlösa? Eller bekräftar de den modlöshet som redan finns?
Vid höstens kyrkomöte vittnade Anneli Öljarstrand från Katrineholm om en lokal förtvivlan. I plenardebatten om att präster ska utbildas i församlingsbygge efterlyste hon ökat fokus på hur församlingarna ska kunna vända en hotande katastrof. För, som hon sade »har vi ingen kyrka kvar så spelar inte de andra frågorna heller någon roll».
Hon är inte ensam. Situationen i Katrineholm är inte unik. På många håll i såväl glesbygd som storstad är det ännu tuffare. »Men varför engagerar inte den situationen kyrkomötet?», undrade hon. Ja, varför engagerar det inte? Svaret är pinsamt enkelt.
En partipolitiserad kyrka vill ha en kyrka som präglas av partiernas ideologier. Men Kristi kyrka vill något annat – att alla folk ska bli lärjungar.
En partipolitiserad kyrka vill ha en kyrka som präglas av partiernas ideologier. Men Kristi kyrka vill något annat – att alla folk ska bli lärjungar. Men hur ska kyrkan göra för att göra det?
En del menar sig ha förslag på goda lösningar. Lite generaliserat kan man utkristallisera två skilda förhållningssätt: de mer traditionella och de mer progressiva. Från de traditionella hörs tankar som att tillbakagången orsakats av samhällets och kyrkans sekularisering, att kyrkan urvattnats till sitt innehåll och mer anpassats till samhällsutvecklingen. Utvecklingen betonar dessutom mer individen själv och dess rättigheter än gemenskapen, det kollektiva och värnandet av kyrkans traditioner. Lösningen ligger i en andlig reformation, en förnyelse i det centrala.
De progressiva framhäver däremot att kyrkan riskerar att marginaliseras därför att hon misslyckats med att vara relevant för samtiden. Kyrkan måste bli mer massmedial, föra fram sina värderingar och sin människosyn, arbeta för mänskliga rättigheter och delta i festivaler. Genom att anknyta ännu mer till opinion och dagspolitik och ha en mer dynamisk och samhällstillvänd hållning kan hon skapa engagemang och vara relevant.
Båda grupperna vill reformera och förändra kyrkan men på olika sätt. Båda vill ha ett nytag kring kyrkans mission. Något måste hända – och kanske har båda grupperna en poäng? Eller för att säga det på ett annat sätt: Kyrkan måste vara folklig för att nå folk. Och hon måste vara kyrklig för att bevara sin identitet så att folk kan upptäcka Kristus.
Att missionera är att i ord och handling gestalta evangeliet i mötet med människor. Den franske jesuiten Henri de Lubac menade att »om Kristus är Guds sakrament, är Kyrkan Kristi sakrament. Hon har till uppgift att re-presentera honom, att göra honom närvarande i världen.» Inkarnationen började i Betlehem men har inte upphört. Inte ens på Golgota eller vid himmelsfärden avslutades den utan Kristi närvaro i världen fortsätter i och genom kyrkans liv och gudstjänster. Inkarnationen är en pågående realitet genom Kristi kyrka.
Uppdraget att döpa, lära och göra folk till lärjungar är fundamentalt för kyrkan. Till sin identitet är hon missionerande. Hon rör sig alltid både centripetalt och centrifugalt, hon både drar människor till sig och sänder ut dem. Guds folk går ut från gudstjänsten för att möta världen och återvänder till gudstjänsten för att möta Gud och varandra. Kyrkan missionerar inte för att Kristus levt på jorden för 2000 år sedan, utan för att Kristus är med nu.
Mässan firas överallt och i alla tider, men realiseras i det lokala. Församlingsoch gudstjänstlivet levs och skapas tillsammans, i en gemenskap. Det står i kyrkoordningen: Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas och Guds rike utbredas. Ärkebiskop Bertil Werkström konstaterade 1984 om församlingarnas missionsuppdrag: »Församlingen behöver ses som en andlig gemenskap, med ett av den uppståndne Herren givet uppdrag, en organism eller en kropp där lemmarna har olika funktioner men utför ett målinriktat uppdrag.»
Det råder konsensus om att Svenska kyrkan är och ska vara en folkkyrka med öppna dörrar för alla som söker henne. Däremot råder inte konsensus om vad en folkkyrka är. Är hon folkets kyrka för folket? Eller är hon Kristi kyrka för folkets skull? Förstås hon som en folkets folkkyrka förlorar hon sin identitet. Förlorar hon sin folklighet som Kristi kyrka upphör hon att vara missionell och evangeliserande. Då står de öppna dörrarna bara på glänt.
Folkkyrka i bästa mening är att hon är där folk är. Närvarande lokalt. Med kontinuitet och stabilitet. Lokalt. Lyhörd för de lokala förutsättningarna. Att väcka massmedialt intresse är nog så viktigt men kan likaväl leda till förtroende som misstroende. Folklighet handlar inte om storvulna åsiktsutspel utan om att vara där folk är, dela de lokala skeendena, möta, undervisa och vägleda enskilda. Bortom alla tidsbundna åsikter men troget Kristus. För vid altaret ska åsiktsmotståndarna samlas. Där ska folkligheten bli synlig.
Folklighet handlar inte om storvulna åsiktsutspel utan om att vara där folk är, dela de lokala skeendena, möta, undervisa och vägleda enskilda. Bortom alla tidsbundna åsikter men troget Kristus.
Därför är det förödande att Svenska kyrkan organisatoriskt skapat motsatsen. De anställda producerar en verksamhet som andra konsumerar, vilket kräver stora pastorat med ekonomiska muskler. Ändå är det inte länge sedan prästen, musikern och vaktmästaren var de enda anställda. Men vi har fått stora pastorat, kyrkoherdar som administrerar alltmer och syns lokalt allt mindre, lokala församlingsråd utan beslutsrätt. Folkkyrkan har blivit mindre folkkyrka och mer en kyrka på distans – med tillresande kolportörpräster, svårtillgänglig med automatiska telefonsvarare, svårnavigerade webbsidor och arbetsscheman som prioriteras framför att delta i församlingsgemenskapen.
Kyrkan måste återerövra det lokala. I närvaro, kontinuitet, stabilitet, beslutsrätt. För folkets och folkkyrkans skull. Det är där som kyrkan lever mission. Ärkebiskop Martin Modéus uttryckte det i en intervju i Budbäraren: »Mission är att ta reda på vad Gud gör och vara med.» Vi instämmer. Så sätt igång. Missionera mera! Lokalt!