1900-talet har haft ett dramatiskt skeende ideologiskt, politiskt och samhälleligt. Författaren, prost och kyrkoherde em. i Sätila och Hyssna, fortsätter här sin återblick över de viktigaste förändringarna under det senaste seklet och hur de hänger samman. En exposé över sekulariseringens bakgrund och förlopp, epoken då Gud försvann ur historien – då Sverige blev landet som glömde Gud. – Artikeln är en bearbetning av ett föredrag vid en studiedag i Hindås den 29 augusti 2022.

Fortsättning från föregående nummer.

Den sociala ingenjörskonsten

Värdenihilismen hade en bred förankring, och den har ju inte på minsta sätt avtagit utan finns där varje dag, t.ex. som i frågor långt inne i kyrkan, om det finns någon given urskiljbar kristen etik eller om varje tid får treva sig fram i sin egen dimma. För att nämna ett klassiskt exempel från den allmänna samhällsdebatten och utvecklingen tar jag den förändrade synen på barn, familj, fostran och i förlängningen skolan, som kom via makarna Myrdal, Alva och Gunnar. Det började med Kris i befolkningsfrågan 1934 och fortsatte i många år i utredningar, skrifter och diskussionsinlägg.

Ett begrepp uppstod omkring detta – den sociala ingenjörskonsten. Man kunde omforma samhället precis som ingenjörerna ständigt skapade nya maskiner och apparater. Man kunde använda sig av de nya, framväxande, för att inte säga framträngande, sociala vetenskaperna som psykologi, sociologi, socialvetenskap, etnologi, demografi, statsvetenskap osv. Värdenihilismen innebar att man inte behövde utgå ifrån några givna sanningar eller måste lägga tid på att argumentera sig bort från traditioner och historia. Man kunde så att säga snickra fritt. Det passade många, det passade tiden, det passade politiken, också i dag.

Till det som Hägerström skrev mycket om med anledning av sina slutsatser om värdeomdömena hörde synen på lag och rätt och juridiken. Egentligen hade han samma syn på dessa frågor, dvs. att det inte fanns och egentligen inte kunde finnas något givet rätt och fel i juridiken. I dessa frågor fanns det eventuellt större möjlighet till nyanser. Dock knappast hos Vilhelm Lundstedt, en av hans efterföljare. Om detta skrev Ingemar Hedenius i Om rätt och moral (1941). Där finns ett kritiskt kapitel, Det Hägerströmska-Lundstedtska misstaget (8), där Hedenius rör om i grytan samtidigt som han höll fast vid att det inte fanns någon given, evig rätt. Den synen på rättsfilosofin har ibland kallats den rättspositivistiska skolan eller ståndpunkten. Den har i högsta grad präglat tänkandet och gör så också idag.

Som justitieminister Lennart Geijer så elegant formulerade det: »Om vi inte är nöjda med lagarna kan vi bara skriva nya.»

Denna artikel är för betalande prenumeranter

Betala för en webbprenumeration för att läsa den här och många fler artiklar.

Registrera dig Har du redan registrerat dig? Logga in