Folklighet och teologi

Evangeliet om Jesus Kristus formas inte vid skrivpulpeten eller i lärosalarna. Det växer fram bland vanligt folk, vid middagsbord och fiskebåtar. Jesus vandrar in genom tullporten och fram till brunnskanten med Guds rike. Ibland botar han enbart genom ord, men lika gärna bejakar han folkliga föreställningar, spottar på marken, formar en deg och lägger den på ögonen. Förvånansvärt ohämmat och spontant förkunnar han Guds rike i djärva liknelser om försvunna mynt, ouppfostrade tonåringar som kräver ut arvet i förtid och om skattjakt i leråkern.

Kyrkans teologi är klar i innehåll och sanningsanspråk, ofta oproblematiskt folkligt paketerad. Men när den blir suddig är risken att folkliga krav skymmer evangeliets Kristus. I Svenska kyrkan ser vi detta i dag.

När till exempel socialdemokraternas Jesper Eneroth och Sara Waldenfors motionerar till Kyrkomötet (2024:24) om att förbjuda »brudöverlämning», tar de strid i en tradition som är mer folklig än teologisk. Motionen är märklig, och de paralleller som dras i motivtexten är knappast relevanta, som att brudöverlämning i dag har med barnäktenskap att göra (se en Kommentar i detta nummer). Motionärernas skäl till motionen är verklighetsfrämmande för brudparen själva. Deras tankar handlar nog mer om att »släkten följa släktens gång», om generationsväxling och om att knyta nya släktband, bryta upp och forma en ny samhörighet, om att lämna sin barndoms familj för att bilda en egen.

Även om det normala för några decennier var att brudparet gick in sida vid sida som självständiga individer, medan det var sällsynt att bruden fördes in i kyrkan av sin far, så känner ett svenskt brudpar i dag inte igen sig i att det senare skulle vara ett patriarkalt kvinnoförtryck. Lika lite som att den vita brudklänningen och brudkronan signalerar oskuld, så signalerar vem man går kyrkogången fram med förtryck och ojämlikhet. Brudparet ser det nog främst som rätt och slätt »fint». Även präster försvarar bara alltför ofta egna liturgiska inslag och påhitt som de inte kan motivera teologiskt med att »det är fint». Och brudpar tycker att det är just »fint».

Det får inte glömmas att varje kyrklig handling är en gudstjänst – en dopgudstjänst, vigselgudstjänst, begravningsgudstjänst

Att det blivit vanligare att man vill utforma sitt barns dop, sin vigsel eller gamla mormors begravning så att det är »fint», att det ska vara personligt, rentav individualistiskt, är både en möjlighet och ett problem. Det får inte glömmas att varje kyrklig handling är en gudstjänst – en dopgudstjänst, vigselgudstjänst, begravningsgudstjänst – så att det i stället blir en privat utformad ceremoni med prästen som ceremonimästare.

Men det är inte enkelt att stå emot krav och önskemål, för om det skaver mellan de berörda och prästen blir det svårare att nå fram med det sanna evangeliet. Samtidigt finns det en gräns för hur mycket prästen kan tumma på kyrkans tro och på sin egen tro och integritet. Därför aktualiserar motionen indirekt frågor om balansen mellan det folkliga och teologiska, mellan enskildas krav på att få utforma de kyrkliga handlingarna som de vill och kyrkans liturgi och pastorala praxis. Varenda präst ställs här inför svåra avväganden.

På nätet och i tidskrifter frodas tips och idéer på personliga inslag vid de kyrkliga handlingarna. Det kan göra det mer omständligt att planera akten och bli en dragkamp mellan det privata och det kyrkliga. Men detta har även en positiv sida, att dopet, vigseln eller begravningen är så viktig för de berörda att de tänker till. I möjligaste mån kan det därför också ofta bejakas. De kyrkliga handlingarnas betydelse är väsentligare än någonsin för de berörda. Så länge kyrkan och tjänstgörande präst är klar i teologin, kan många personliga och folkliga inslag rymmas utan att de skymmer Kristus. Ibland kan tvärtom symbolhandlingar eller sångtexter man vill ha förstärka kyrkans budskap, och nya traditioner fyllas med evangeliskt innehåll.

Att välja dop, kyrklig vigsel eller begravning är inte längre självklart. 2023 döptes bara 35 procent av de nyfödda, och andelen kyrkliga vigslar var ännu färre, ca 25 procent. För kyrkliga begravningar var det ca 67 procent. Kyrkliga handlingar har blivit ett udda men väl genomtänkt val. Men det gör också kyrkans riter och deras teologiska betydelse viktigare. De sekulära individualistiskt utformade alternativen blir tomma gester utan djupare innehåll om de är symboler utan förankring.

Därför behöver vi inte vara rädda vare sig för liturgins rikedom, som manifesterar Guds handlande, eller rimliga personliga önskemål. Enkelhet, högtidlighet och helighet fördjupar, medan förenkling, banalisering och pratighet förytligar. Folklighet är inte att göra gudstjänsterna underhållande utan levande. Inte genom att anpassa dem till ett minimum av banal begriplighet utan genom att de präglas av helighet. Det gäller även de kyrkliga handlingarnas gudstjänster.

Förbud är ofta det sämsta sättet att möta önskningar om personliga inslag i de kyrkliga handlingarna

Men om det sekundära förväxlas med det primära hamnar det centrala i evangeliet om Jesus Kristus i skämsgarderoben. Då talar inte kyrkan om det hon ska tala mest om. När nu socialdemokraterna tar strid om hur brudparet ska gå in i kyrkan är det maktspråk, inte evangelium. En sekundär och perifer fråga förs fram som primär. Debatten som följt på motionen är pinsam för kyrkan. Det är inte så »kyrkan i det offentliga rummet» (kyrkomötets tema i år) ska synas och höras. Samma nomineringsgrupp har dessutom i andra teologiskt viktigare frågor drivit opinion mot kyrkans lära och tradition och hävdat folkviljan.

Förbud är ofta det sämsta sättet att möta önskningar om personliga inslag i de kyrkliga handlingarna. Å ena sidan måste vi betona att dessa inte är privata tillställningar utan har en given liturgisk och teologisk ordning. Fonus reklamslogan att varje begravning är unik är både rätt och fel. I grunden finns en given gemensam liturgi att vila i och där Kristus är i centrum. De kyrkliga handlingarna är något annat och mer än en hyllningsfest för den nyfödda, de två som gifter sig eller en minneshögtid för den avlidna.

Å andra sidan kan det personligt folkliga få synas och höras. Själva ordet liturgi antyder det folkliga: liturgeia betyder folkets tjänst (laos, ergo »att göra») – folkets tjänst inför Gud. När det som sker blir en tacksägelse till Gud kan även en solosång bli mer än ett framträdande inför publik. Folklighet och teologi kan gå hand i hand, men det sekundära får inte bli det primära. Den ena risken är att kyrkan blir så folklig att hon glömmer att vara kyrklig. Den andra risken är den motsatta, att hon blir så kyrklig att hon förlorar det folkliga.