Käre nyprästvigde!

Några råd från en församlingsprästs erfarenhet

Den här artikelns författare, Niklas Adell, har under decennier varit präst i en församling i Linköping. Utifrån sina erfarenheter ger han råd till den nyprästvigde – råd som likaväl angår också den präst som firat tio- eller tjugoårsjubileum av sin vigning. Det är raka, kärva och kärleksfulla råd. Utan omskrivningar. Detta är att vara präst lokalt, närvarande, i gudstjänstlivet, i själavården. Det är inte de råd som lärs ut på utbildningsinstitutet eller som tillämpas i storpastoraten. Det är råd för att vara präst i det personliga mötet – med Gud, med församlingen, med den enskilde. Inte är det lätta råd, men vem har sagt att det ska vara lätt att vara präst? Men det är goda råd.

Käre nyprästvigde!

Nu ska jag ge dig några korta och raka råd inför ditt liv som präst.

1) Du måste ha en plan för ditt prästerliga liv och din pastorala gärning. Den bästa planen heter »Pastoral för en församling i Svenska kyrkan», utgiven av Artos 2015. Köp den!

Den officiella Svenska kyrkan har ingen pastoral plan för vare sig präster eller församlingar. »Församlingsinstruktionen» är inte en pastoral. De beslutande organen arbetar efter en politisk plan, kyrkokanslierna efter en företagsekonomisk.

Du måste ha en pastoral plan. Om du inte har det, har du snabbare än du tror tagit till dig de andras planer.

2) Du måste »gå under radarn». Det bästa är om kyrkorådet, församlingsrådet, cheferna och »personalen» tänker som du. Det kan hända att de är med på en del. Men räkna med att ofta behöva »gå under radarn». Ty Svenska kyrkan är ockuperad mer än du tror av politiska intressen, liberal och reformert teologi i såväl strategier som böne- och gudstjänstliv och i vad det är att vara präst.

Kyrkfolket måste veta vad du gör och varför, men andra behöver inte veta det som de inte gillar. Nå, detta kräver mycket vishet. Många faktorer spelar roll. Men glöm inte grundhållningen: När apparaten Svenska kyrkan och din pastorala plan inte överensstämmer, vilket är vanligare än du tror, då måste du, som vilken motståndsrörelse som helst, gå under radarn. Trohet är vad vår Herre förväntar sig, inte anpassning.

Du är viktigare än du tror

3) Du måste vara i din församling, bo i dess geografiska område, vara prästklädd när du är där, stanna där. Det ska inte vara något konstigt att du är med på en av ditt kyrkfolks 40-årsdag och 40 år senare på hennes 80-årsdag. Eller att du ses som »vår präst» också av honom som aldrig firar gudstjänst men bott i »din» stadsdel de senaste 20 åren.

Du är viktigare än du tror.

4) Du måste ta kyrkfolket på allvar. Med »kyrkfolk» menar jag dem som hyfsat regelbundet firar gudstjänst, sköter sitt böneliv och sin själavård och tar kristenlivet på allvar. Du vet vilka jag menar. Du ser dem i kyrkan på söndagarna. De utgör den innersta av Martin Thorntons tre koncentriska cirklar.

Ty, det vet du, det finns 1) en trogen kärna, den gudstjänstfirande församlingen, 2) en supporterskara, ett gott »periferifolk», och 3) alla andra, som också tillhör ditt ansvar. Gränserna mellan dem är flytande och ska så vara också i ditt pastorala tänk.

Kyrkfolket finns, men negligeras medvetet. Det vill du inte tro. Men så är det. Kyrkfolket skälls för att vara en elit. I andra sammanhang är en elit högt värderad och nyttig. Så ska kyrkfolket vara i dina ögon. De är folkets andliga A-lag. Det måste du hela tiden kämpa för. Det kostar på.

Insikten om de tre nämnda koncentriskt ordnade grupperna behöver du ha i din pastorala ryggmärg. Den officiella kyrkan ser dem, fast samtidigt inte. Talet om »församling» är därför oftast förvirrat.

Kyrkfolket är A-laget som vinner slaget för allas räkning eller hjärtat som håller hela kroppen, hela folket, vid liv.

Men det behövs också ett knattelag och en supporterskara, liksom kroppen behöver mer än ett hjärta för att leva. Så även om du som präst har kyrkfolket som din viktigaste prioritet, ska du se på periferifolket med goda och uppskattande ögon och möta de många okyrkliga med insikten att också med dem är du andligt förbunden. Också dem ska du be för. Kyrkfolket räddar med sitt ställföreträdande liv allt folk in i himlen och om, i himlen, de många tackar för att ni få räddade dem, är svaret »det var det vi både skulle och ville». Den hållningen behöver du påminna dig om prästlivet igenom. Gud vill att du ska strida och lida för allas frälsning.

Den ställföreträdande tanken svarar för övrigt på en av dina ständiga prästerliga frågor hur kyrkfolket som är så få kan frälsa alla.

5) Du ska ägna 90 procent av din tid åt kyrkfolket. Det fungerar inte idag. Det är framför allt de »kyrkliga förrättningarna» som ställer till det. Du kommer att lägga mycket tid på att döpa, viga, konfirmera och jordfästa inte bara kyrkfolk och periferifolk utan också många andra goda, men inte praktiserande kristna, människor. I en annan tid skulle du inte göra det alls så ofta. Vilket vore mer i linje med den kyrkokristna pastoralen.

Detta är komplicerat. Nu säger jag bara: Slarva inte med vare sig människorna eller med sakramenten! Var beredd på att mycket blir fel!

Problemet är att dem du döper, konfirmerar, viger och jordfäster är människor, och att det de vill ska tas på allvar, och att Svenska kyrkan fortfarande, fast ingen vet för hur länge till, handhar folkreligionen.

Detta är komplicerat. Nu säger jag bara: Slarva inte med vare sig människorna eller med sakramenten! Var beredd på att mycket blir fel! Sluta inte att våndas!

Skolavslutningarna, stadsdelsföreningen, valborgsmässoelden, ja, sköt dem med kärlek som verksamheter i utkanten och som en påminnelse om kyrkfolkets och ditt ansvar för alla människors eviga väl. Och det är bara riktigt att du känner både »grabbarna på bänken» och stadsdelspolisen.

Men kyrkfolket ska vara din främsta prioritet, 90 procent.

Din bön är viktigare än du tror

6) Du ska be för ditt kyrkfolk. Gud vill att du ska lägga dig ut för dem. Men du ska veta att djävulen frestar dig att nedvärdera värdet av din bön. Ingen kan ändå hindra dig från att varje dag be för hela ditt kyrkfolk med namns nämnande.

Din bön tillhör ditt »kännande» av församlingen. Herden ska känna fåren. Anonyma kyrkfolksfår ingår inte i planen. Din bön stärker ditt intresse för dem. De känner dig genom bönen. Din bön för dem beveker ditt hjärta, fast du inte märker det själv. Den bär frukt. Din bön är viktigare än du tror.

7) Du ska inte säga Amen i de böner du leder. Församlingens Amen är den bästa liturgiska markeringen av samspelet mellan präst och församling. Tala om för församlingen att säger de inte Amen blir det inget med bönen. Du får anstränga dig. Det verkar svårt för präster att hålla tyst med Amen.

8) Du ska vara i din kyrka och be. Fader Gunnar, en av top-ten-prästerna på 1900-talet, hade som en prästerlig rannsakningsfråga: »Är jag om möjligt varje dag i min kyrka och ber?»

9) Du ska älska din församling som dig själv. Präster frestas att tycka mest om sig själva. Det märker församlingen. Det är med prästens kärlek till församlingen som kärleken till sin äktade hälft. Den är både saklig och känslosam, den kräver uppmärksamhet, den är inte stridslysten, inte skrytsam, inte självisk, den ska leda till ödmjukhet, den kan inte förställas eller låtsas. Det går inte att bara säga till församlingen »jag älskar er». Men det går bra att längta efter att en dag ärligt och av hjärtat kunna säga det. Den lär dröja. Å andra sidan lär församlingen den dagen säga: »det vet vi väl».

10) Fira högmässan varje sön- och helgdag – om din församling inte gör det, gör då en plan för att det ska bli så Det kan ta några år. Kyrkfolket måste hänga med; var varsam. Älska dem i kyrkfolket som finner det svårt, men låt kyrkopolitikernas och hembygdsfolkets veklagan svepa förbi!

11) Håll högmässan högt, ge den gott om tid, visa den också praktisk omsorg. Du måste välja psalmer med omsorg. Du måste ha perfekta agendor utan förkortningar, hänvisningar eller stjärnor. Alla fyra texterna varje högmässa, sjungen psaltarpsalm med utskriven psaltartext. Det går. Liksom det går att be den nicenska trosbekännelsen vissa söndagar de första åren, sedan oftare och slutligen alla. Och så lite körsång om möjligt. Församlingen ska sjunga, inte lyssna. Det går om du tar det lugnt.

12) Se till att det är vackert i kyrkan, inga stearinrester eller stolupplag. Skönheten leder till Gud, vilket en kvarglömd mikrofonsladd eller en präst som sitter slarvigt inte gör.

13) Fira själv högmässa, gör det med ditt kyrkfolk också när du inte tjänstgör.

14) Försvara den söndagliga fulla högmässan. Alla medel för söndagens fullödiga högmässofirande är tillåtna. Acceptera inte sammanlysningar. Gör något extra av annandagarna.

15) Det trefaldiga bönestaketet med högmässan som stolparna, morgon- och aftonbönerna som över- och undertrådarna och allehanda andra gudstjänster som nätet däremellan är mönstret för också din församlings gemensamma bön.

16) Gemensamt bedd daglig laudes och vesper tillhör alltså en vanlig församlings vanliga bönerytm. Det är klart svårt att få att fungera. När jag började be laudes fyra dagar i veckan för 45 år sedan tänkte jag att om ingen mer kommit på fem år ger jag upp. Efter tre år kom en föräldraledig mamma de fyra morgnarna i flera månader. Det är trögt med daglig laudes och vesper. Men de ingår i planen.

17) Även andra gudstjänster och böner hör till det gemensamma bönelivet. Om tidebönerna präglas av torr saklighet, givna ordningar och slitsamt arbete, alltså av Faderns person, om högmässan präglas av det gudomliga Ordet och eukaristin, offer och lovsång, alltså av Sonens person, så präglas den tredje sortens gudstjänst av vind som man inte vet varifrån den kommer eller vart den far, av stor variation och frihet, alltså av Andens person.

Vilka sådana »fria» gudstjänster ska du fira? Fråga den Helige Ande och var lyhörd mot honom; då tjänar de församlingens friskhet och tillväxt. Släpp loss både Andens och kyrkfolkets kreativitet. Fast tro inte alla andar, utan pröva om de kommer från Gud.

Några exempel: Kyrkoårsbundna gudstjänster som adventsmusik, julnattsmässa, tre kungars fest på Trettondedagen, karnevalsmässa, askvigning, passionsgudstjänster, korsvägsandakter, påskmåltid, påsknattsmässa, gångedagsbönevandring, requiemmässa på Alla själars dag.

Man kan återkommande fira biktgudstjänst, förbönsmässa, lovsångsgudstjänster med Taizé- eller väckelsesånger (»Pärleporten 2.0»), »bönlördagar», »mini-retreater».

Låt Anden blåsa dig och församlingen dit han vill

Det finns gudstjänster som man firar bara en gång, till exempel mässa vid tusenårsskifte, minnesgudstjänst på 100-årsdagen av en större händelse eller gudstjänsten när en tonåring tagit sitt liv och vännerna kom till kyrkan – som väl var öppen – och bad om bön och gudstjänst.

Detta sagt som exempel. Låt Anden blåsa dig och församlingen dit han vill.

18) Du måste själv gå till bikt och ha en själasörjare. Du kan inte förvänta dig att någon anlitar dig som biktpräst om du inte själv har en sådan. Det märks om du har en själasörjare eller inte. Du bedriver naturligtvis själavård. Hur du gör beror på hurdan din församling, ditt kyrkfolk och du själv är. Det kommer att variera över tid.

Du ska definitivt ha en annonserad tid i veckan för samtal och själavård, bäst i din kyrka. Jag tror att det ytterst sällan kommer någon till den. Men den ger den viktiga signalen att du som präst ser själavård som en av dina prioriterade uppgifter. Du kan räkna med att Gud ger dig själavårdstillfällen ofta eller sällan men säkert och gärna oväntat. Vid kyrkkaffet hörs – om du lyssnar – plötsligt en nödens röst, en diffus bön om förbön, en synd att berätta och bekänna. På gatan ser du, för dig oplanerat men av Gud planlagt, någon som du bör bry dig med.

Det finns en lång tradition att präster skriver själavårdande brev. Räkna med det. Räkna med att det tar tid.

19) Var beredd på att ta emot bikt. Ha en förberedd plats, en bra biktordning och en blå eller violett stola på plats. Och, som sagt, en annonserad tid. Räkna med att det kan ta många år innan någon kommer.

Du ska förresten vara försiktig med att ge människor råd utöver det andliga livet, helgelsen och böne- och gudstjänstlivet. Din uppgift är hjälpa människor att bli mer helgade kristna, inte att vara psykolog, terapeut eller familjerådgivare.

Sluta inte med att predika bara för att det går trögt och ingen verkar lyssna

20) Och så ska du predika själavårdande. Det är inte lätt. Men räkna med att det bland dem som lyssnar finns de som frågar efter en nådig Gud, de som vill ha föda, näring och hjälp för sin själ och sitt andliga växande, de som oroas över sin synd eller inför sin död, de som vill ta emot Andens gåvor och frukter, de som längtar efter andlig och kyrklig förnyelse. Få är intresserade av ditt livs erfarenheter, få har nytta av exegetiska kommentarer. Du ska tala Guds Ord till människor – och våndas du över att kunna göra det, är du på rätt väg.

Sluta inte med att predika bara för att det går trögt och ingen verkar lyssna. Fast du måste inte alltid predika, mer än i högmässan. Du måste heller inte predika många ord. Det kan räcka med två frambedda meningar.

Din predikan är viktigare än du tror

21) Du måste be mycket inför predikan – före, under och efter predikoförberedelsen. Din predikan är viktigare än du tror.

22) Kyrkfolksgemenskapen kräver din aktiva uppmärksamhet så att du ser vilka gåvor Gud ger de enskilda till allas bästa. Någon kanske sjunger bra, låt då honom eller henne sjunga solo i stället för någon utifrån. Någon spelar munspel, vänta då med fiolen till dess en duktig violinist dyker upp. Någon är bra på att väva, passa då på att förnya kyrkans textilier. Någon är seriös konstnär, låt henne förse kyrkan med typ korsvägsbilder. Någon är liturginörd, låt honom underhålla kyrkans paramenta. Någon är en god skribent, låt den sköta församlingsbladet. Några tar spontant hand om nya eller bryr sig om de gamla – du måste låta dem göra det. Du är inte den bäste i församlingen. Din uppgift är att uppmuntra och träna ditt kyrkfolk att vara och göra det Gud har satt dem till.

Men akta dig för HR-folket och de anställda, kommunikatörerna och politikerna. De tror att kyrkfolket är bara objekt, åhörare, besökare eller (deras) »medarbetare».

Nog finns det i din församling de som vill ha ansvar för kyrkkaffet efter högmässan med smörgås eller i nödfall bulle. Efter fem år är kyrkkaffet självklart och nödvändigt. Församlingsgemenskapen är viktig. Kyrkan räknar inte med ensamma kristna.

Inte minst i denna tid när prästämbetet medvetet trycks ned av de politiska intressena – svartrockarna ska hållas kort, som en (S)-minister sade – och monteras ned av det frikyrkliga pastorstänket, så tillsäg syndernas förlåtelse, predika, led mässfirandet och välsigna med stor ämbetsfrimodighet – och låt för allt i världen våra invandrade vänner hjälpa till, låt dem falla på knä och kyssa din hand.

23) Odla »din första kärlek» till Gud. Skriv alltså så få scheman som möjligt och var »på kontoret» så lite som möjligt. Det är bättre att du ber, tackar Gud, mediterar eller dräller på stan och ber för dem du möter.

Du förväntas vara trogen, oförvitlig, godhjärtad, behärskad och sträng mot dig själv, inte populär, vältalig, god kommunikatör eller administratör.

Mycket av det du vill och måste kommer du att misslyckas med. Lösningen på det är inte att ersätta »måste» med »bör» – det är farligt – utan att du tar upp det med din biktpräst och själasörjare, bekänner otrohet och feghet och sedan i samråd med och lydnad mot själasörjaren hanterar det som du misslyckas eller måste kompromissa med.