... bevara oss, milde Herre Gud! Så ber kyrkan i fastetidens litania. I ständigt aktuell bön summerar hon med korta, distinkta ord allt som hotar människan och mänskligt liv. Tydligare kan inte vår världssituation uttryckas, litanian ger röst åt människans förtvivlan, åt hennes kyrie eleison – Herre, förbarma dig:
För alla synder, för lögn och vidskepelse ... för pest och hungersnöd, för krig och världsbrand ... för uppror och splittring ... för eld och våda, för ond bråd död, för den eviga döden.
Bevara oss, milde Herre Gud.
Världen är inte en fridfull plats. Men inte heller mer otrygg än tidigare. Lögn och vidskepelse har större spridning än någonsin, men den granskande journalistiken tar spjärn mot lögn och vidskepelse. Coronapandemins pest har skakat samhället, men digerdöden tog under medeltiden närmare hälften av Europas befolkning. Krig och världsbrand plågar flera länder, men de två världskrigen berörde i stort sett hela världen. Uppror och splittring har fått fäste i många nationer, men följderna av de franska och ryska revolutionerna märks än i dag. Klimatförändringarna orsakar eld och våda, men naturkatastrofer som Vesuvius år 79 eller tsunamin i Lissabon 1755 ödelade stora städer, utan att Röda korset eller Act fanns på plats. Ond bråd död följer i den ökande kriminalitetens spår, men maffians makt var stark i USA under mellankrigstiden. Men om den eviga döden talas det tyst.
Det var inte bara bättre förr. Det var också värre förr.
Mitt i allt detta lever kyrkan med kallelsen att be. Men är inte det ett alltför passivt förhållningssätt? Förändrar bönen någonting? Omgivningen ser nog så på bönen, därav den återkommande frågan: Vad gör kyrkan i allt detta? Var finns kyrkan? Att svara »hon ber» kan närmast provocera.
Frestelsen för kyrkan är att underskatta sin egen bön för att i stället bli aktivistisk. Men handling och bön må bli ett (Sv. ps. 292). Kyrkan behöver be och världen behöver en bedjande kyrka. Men kyrkan kan inte be utan att själv påverkas. Bönen är som en bumerang. Den återvänder till den bedjande för att förändra kyrkan, oss – världen. Bönen bes på knä med knäppta händer men kallar oss också att resa oss upp för att bygga en värld av rättfärdighet (Sv. ps. 292).
Krigets realitet ställer kyrkan inför ett dilemma. Krig är krig. Människor dör och skadas, människor dödar och skadar. I krig vänds inte den andra kinden till, inte heller i Israel/Palestina eller Ryssland/Ukraina. I krig kan kärleken och respekten frodas mellan de egna, medan hatet och fiendskapen växer mot de andra. Det är lätt att ur kristen synvinkel motivera en pacifistisk hållning för att kräva samtal och dialog mellan stridande parter. Som vid Münchenöverenskommelsen 1938 ... men Chamberlains hoppfulla ord, Peace for our time, kom på skam.
Ändå har kyrkan genom historien accepterat kriget som ett ibland nödvändigt ont. Tanken på ett rättfärdigt krig kan låta som en självmotsägelse. Redan Augustinus (354–430) insåg dilemmat och menade i boken Gudsstaten att »den orättfärdiga aggressorn tvingar den vise att föra ett rättfärdigt krig». Det »rättfärdiga kriget» motiveras av övertygelsen att en legitim regering är moraliskt skyldig att värna medborgarnas liv och frihet. Under 1200-talet utvecklade Thomas av Aquino detta ytterligare genom att uppställa en rad kriterier för att ett krig skall kunna betraktas som rättfärdigt – och då handlar det aldrig om en rätt att anfalla utan om att försvara sitt land, sitt folk, sin nation. Sin frihet och självständighet.
Så länge det finns risk för krig, så länge det finns aggressiva och imperialistiska diktaturer, så länge det finns hat och ondska i världen, så »kan inte regeringar förnekas rätten till ett moraliskt acceptabelt försvar när alla möjligheter att bilägga konflikter med fredliga medel uttömts» (Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Kyrkan i världen).
Kanske har vi svenskar svårt att förstå krigets mekanismer. Sverige är unikt i världen. Vi har sedan mer än tvåhundra år levt i den oavbrutna fredens rike. I relation till grannländerna har samtalsklimatet varit gott, och för oss är samförstånd den givna lösningen, även om det ofta betytt monopol för de korrekta åsikterna. Men de länder som i dag plågas av krig har inte samma grannar som vi och inte samma förutsättningar.
En skillnad mot för hundra år sedan är att världens alla konflikter och händelser tränger sig på genom medias allestädesnärvaro. Media är där borta lika väl som här hemma. Vad som händer i Jemen, Taiwan, Sudan, Palestina eller Ukraina rapporteras samtidigt som det sker. Det triggar oron och ångesten i samhället. Tid och avstånd är inte längre relaterade till varandra. Allt blir lika nära. Författaren och forskaren Lorentz Lyttkens har kallat vår tidsuppfattning »cyklotron», att informationen om samtida händelser når oss samtidigt oavsett avstånd.
Världsfred må vara en naiv mission men ändå en vision att sträva efter och kämpa för.
Vi påverkas av att medmänniskor långt borta kommer oss lika nära som våra grannar. Ingen förmår ha medkänsla för alla. Empatin riskerar att dräneras. Krönikören Per Svensson skrev om detta: »När TV nu, dygnet runt, dag efter dag, upphäver skillnaden mellan långt borta och nära, låter oss uppleva katastroferna direkt, tar oss med till olycksplatserna och blodfläckarna, placerar oss ansikte mot ansikte med den gråtande änkan, de stympade barnen, när nu TV gör världen till vårt vardagsrum och vårt vardagsrum till världen .... kan det på sikt nöta ner vår förmåga till inlevelse. Allt är viktigt men ingenting betyder något. Vi trycker bort världen med fjärrkontrollen. Empatin kortsluts ... » (Trots allt nr 3/1996)
Världens och människans ondska tränger sig på och teodicéproblemet aktualiseras. Men som kristna blir vi inte förvånade, ondska är inget nytt. Präster är vana vid att möta frågan: Var var Gud när världen stod i brand? När pandemin drabbade? Kyrkan känner svaret: På korset! Gud var på korset, lidande och medlidande. Och i Kristus försonande världen med sig själv.
I detta världens kaos lever kyrkan. Hon kan inte leva någon annanstans. Hennes kallelse är att dela oron och vittna om det hopp och den frid som världen inte kan ge – men som Jesus ger. Som kyrka kallas vi att be. Som kyrka kallas vi att vittna om försoningen i Jesus Kristus, att vara försoningens sändebud. Som kyrka kallas vi att handla för att främja världens fred, att inte blunda för hotet om krig utan att förlora hoppet om fred.
Världsfred må vara en naiv mission men ändå en vision att sträva efter och kämpa för.
SPT
Johan Thelin