Från majoritet till minoritet

Oavsett om kyrkan är majoritets eller minoritetskyrka, så har det sina för och nackdelar. För Svenska kyrkan har ju hennes ställning som majoritetskyrka sedan tusen år varit självklar. Hon har de facto haft monopol på det religiösa utbudet. Länge inneslöt hon samtliga som bodde i Sverige och blev först vid mitten av artonhundratalet en majoritetskyrka. Först då hade en minoritet uppstått som inte tillhörde den kyrkliga majoriteten.

Begreppet Svenska kyrkan uppkom på artonhundratalet när hon blev konkurrensutsatt, främst av den framväxande frikyrkligheten men också av invandrare av annan kyrkotillhörighet. Innan dess var Svenska kyrkan bara kyrkan i Sverige, den katolska och allmänneliga kyrkan, om än inte romerskkatolsk.
Från att under lång tid ha varit totalt dominerande har Svenska kyrkan blivit just Svenska kyrkan, till skillnad från frikyrkor och invandrade kyrkor. Så som det är i dag. Och ännu en tid. Som prima inter pares, den främsta bland likar.

Men förändringen går snabbt. Det dröjer inte länge förrän Svenska kyrkan intar en minoritetsposition.

En sådan förändring kan vara passiviserande eller vitaliserande. Utmaningarna och konkurrensen kommer inte bara från det sekulära samhället, från rationalism, ateism och likgiltighet, utan också från andra kyrkor, samfund och religioner.
Förlusten av den privilegierade ställningen är kännbar. Ekonomiskt, förstås, men också pastoralt. Den självklarhet med vilken präster och medarbetare tidigare kunnat relatera till alla inom sin församlings territorium blir alltmer ifrågasatt. I krisarbete och diakonal verksamheten finns ännu förväntningar, medan antalet möten knutna till de kyrkliga handlingarna minskat drastiskt. För att inte tala om gudstjänstlivet.

Det för kyrkan mest centrala, evangeliet om Jesus Kristus, efterfrågas inte, varför risken är att kyrkan själv låter det centrala bli perifert. Diakonin är givetvis något centralt, men den är ändå inte själva evangeliet utan en följd av det.

Att här upprepa statistiken skulle mest vara trist. Den påminner alltför mycket om ett fotbollslags nedåtgående trend. Från att ha spelat i allsvenskan blir det superettan, sedan division ett södra eller norra ...

Nåväl, ännu lär det dröja flera decennier innan Svenska kyrkan hamnar bland korplagen. Men där, i korpfotbollen finns möjligheterna. För kyrkan, för församlingarna. Styrkan med att vara ett korplag är det lokala engagemanget. Och styrkan med att vara Svenska kyrkan är inte det nationella eller ens stiftsplanet utan den lokala församlingen. Närheten och närvaron i att vara ett korplag – och ändå spela i och tillhöra den högsta internationella ligan.

Majoritetskyrkans frestelse är att bli passiv i det mest centrala. Så många tillhöriga måste väl ändå vara ett tecken på att kyrkan är relevant? Att hon är angelägen för flertalet? Varför då utmana genom att fokusera på det som ingen efterfrågar?
Minoritetskyrkans frestelse är att passiviteten förstärks, att uppgivet konstatera att situationen inte går att förändra. En initiativlös inställning är förståelig men får inte ursäktas. Kyrkan kan bättre.

Men minoritetskyrkans möjligheter finns desto mer.

En sådan kyrka måste vara på tå i det centrala genom att inbjuda till tro och omvändelse och fokusera på kyrkans Herre.

En minoritetskyrka vet att omstarta och nystarta. Hon drivs av viljan att växa, inte för sin egen skull utan för att vinna människor för Kristus. Lågkyrkligheten präglas av detta, inte minst de unga evangelikala samfunden, trots att de som regel saknar liturgisk medvetenhet. Man uppfinner hellre gudstjänsten på nytt varje söndag än firar mässan i det tidlösa liturgiska mönstret. Och även om dessa samfund saknar djupa ecklesiologiska rötter, så går missionsivern inte att ta miste på.

Kanske är det här som Svenska kyrkans framtid som minoritetskyrka ligger. I omstarten av församlingarna. I att blåsa liv i den tynande glöden som göms under askan. I att låta kyrkans rötter och tradition i liturgi och sakrament befruktas av en ny lokal missionsiver. Så som sker inom Oasrörelsen, på en del håll inom Svenska kyrkan och inom den romersk-katolska kyrkan.

Att omstarta en församling är pastoral praktik. Det är lokal närvaro och förutsätter ofta den livräddande mun-mot-mun-metoden. Goda exempel på omstartade församlingar finns. Gemensamma faktorer tycks vara att först kom en negativ trend som nådde botten, men sedan kom en positiv med vittnesbörd om nåden i Jesus Kristus, som medförde praktisk diakonal handling för de mest vilsna och illa medfarna.

De lokala kyrkobyggnaderna ger Svenska kyrkan en unik position och möjlighet. Paradoxen är att dessa kristusvittnen i sten är ett ekonomiskt sänke för församlingarna samtidigt som de har en oanad potential. Vilken annan kyrka eller religion kan ståta med hus som har en nästan tusenårig historia? Byggnader som inte bara vittnar om tro utan också om det många söker – att det finns rötter och sammanhang, att släkten följa släktens gång.

Intressant är att den odefinierade religiositeten i stort sett inte minskar. Även om det religiösa och andliga språket gått förlorat för många, så är människan obotligt religiös. Hon kan vara ateist, rationalist eller agnostiker, men inför själva existensen söker människan en existentiell förklaring. Som filosofen Ludwig Wittgenstein konstaterade att »till och med om alla möjliga vetenskapliga frågor blivit besvarade, så har våra livsproblem ännu inte blivit berörda».

Bilden av Sverige som ett av de mest sekulariserade länderna i världen är bedräglig, vilket flera studier visat, bl.a. David Thurfjell i hans bok Granskogsfolk, Hur naturen blev svenskarnas religion. Ett nej tack till en kristen världsbild eller medverkan i en strukturerad religion är inte detsamma som ett nej tack till andlighet, till sökande, undran, hunger och längtan. Våra livsproblem söker fortfarande sina svar.

Kyrkan i Sverige har en okänd vän i vars och ens eget hjärta. Vad är det då som kyrkan missar?

Är även Svenska kyrkans församlingar sekulariseringens fångar? Att sekulariseringen förskjuter såväl religion som kyrkans tro till samhällets marginaler? Att ateismen är framtiden?

Sådan var analysen i slutet av det förra seklet men den var fel. Sökandet fortgår, sökandet efter det förlorade – efter Den Bortglömde. Kristi kyrka vet var Denne finns att finna. ■