Vi hade tagit oss till Göteborgs konserthus, en regnig oktoberkväll. Det var den estniske dirigenten Neeme Järvi som stod (och bitvis satt på en stol) på dirigentpulten. Min fascination var lika stor nu som de tidigare gånger jag sett honom in action. Med små, små rörelser styrde han symfoniorkestern, från pianissimo till starkaste fortissimo. En liten vink med lillfingret, så fick han hela träblåset att briljera och genom att bara rikta ena pekfingret till höger om sig, kom insatsen för cello och kontrabas med exakt perfektion.
Jag har erfarenhet av kördirigenter som visat på samma förmåga och vet därför att det är långt mera effektivt än stora rörelser och åthävor. Järvi visade också sin humoristiska sida genom att även dirigera våra applåder. Vi ökade intensiteten för att sedan tona ner och avbryta när det var dags för nästa musikstycke. Det förutsätter självklart ett ömsesidigt förtroende mellan dirigent och musiker för att kunna samspela på det sättet.
Denna artikel är för inloggade användare
Registrera din e-postadress för att få tillgång till fler artiklar och vårt nyhetsbrev.
Registrera dig
Har du redan registrerat dig? Logga in