Som hemma fast utomlands – något av en slogan för Svenska kyrkan i Utlandet (SKUT) för tiotalet år sedan. Många är de svenskar som stött på utlandsförsamlingarna under semester eller arbete i andra länder. Och många är de som talar väl om »hemmet» de fått möta. Inte sällan kan kommentarer höras om att »vore det så här även hemma i Sverige skulle jag nog oftare söka mig till kyrkan». Hemkomna SKUT-medarbetare försöker ibland jobba på ett liknande sätt även i Sverige men förutsättningarna här är andra.
Nu är de runt 30 utlandsförsamlingarnas arbete inte bara idyll. Konflikter finns likaväl där som här. Ekonomin kan vara ett lika stort bekymmer som för församlingar i Sverige. Och frågan om vem som har makten – SKUT-administrationen i Sverige och kyrkostyrelsen eller den lokala församlingen – kan leda till motsättningar. På några platser har andra svåra problem uppstått.
Tre kriterier som vägledande inför framtiden: Gudstjänst-, biskops- och territorialitetskriteriet.
Därför beslöt Rådet för Svenska kyrkan i Utlandet (SKUT) 2019 att utreda kriterierna för utlandsförsamlingarna och det arbete som SKUT bedriver. Professor em. Sven-Erik Brodd fick uppdraget att göra en utredning av några ecklesiologiska perspektiv. Han lyfter fram tre kriterier som vägledande inför framtiden: Gudstjänst-, biskopsoch territorialitetskriteriet.
Att den regelbundet firade gudstjänsten/ mässan är en förutsättning för att en församling ska finnas är självklart såväl i Sverige som i SKUT. En sådan ordning innebär mer än att gudstjänster »erbjuds» som en del av serviceutbudet till kyrkans medlemmar. Den stationära eller tillresande prästen konstituerar inte församlingen, utan det måste finnas lekfolk som regelbundet möts för gudstjänst. När mässa inte firas kan lekfolket leda böner och gudstjänster, annars blir det mer som missionsstationer eller ett ambulerande verksamhetsutbud.
Territorialitetskriteriet berör frågan om det regelbundna gudstjänstlivet. I den svenska debatten har det kommit att främst handla om att Svenska kyrkan måste vara närvarande över hela Sveriges yta med gudstjänster, kyrkliga handlingar, diakoni, själavård, konfirmandundervisning etc. Men frågan är om inte detta är en olycklig förvrängning av vad territorialiteten från början handlade om: Att människor i ett område sökte sig samman runt gudstjänsten, så som ordet socken indikerar. Centrum, inte de yttre gränserna, blir avgörande för församlingen. Gudstjänsten är inte ett utbud som ordnas av några betalda medarbetare utan det firande som sker när människor söker sig till kyrkorummet. Kyrkans rum är då både en nödvändighet och ett tecken på att gudstjänst firar vi tillsammans.
Biskopskriteriet är värt en särskild reflektion. Att Svenska kyrkan är episkopal tillhör hennes identitet. Genom biskopen står församlingen i gemenskap med stiftet och i förlängningen med hela den katolska kyrkan, vilket inte alltid är självklart för medarbetare och församlingstillhöriga. Biskopskansliet ligger långt bort från församlingen och kan ha otillräcklig kännedom om de lokala förutsättningarna. Om de geografiska avstånden är stora inom Sverige, så gäller det ännu mer för många av utlandskyrkans församlingar.
Ytterligare komplicerad blir relationen genom den struktur som det SKUT-relaterade arbetet fått. Medan tillsynen är kopplad till domkapitlet i Visby och dess biskop, ligger ansvaret under Kyrkostyrelsen med ärkebiskopen som ordförande. Därtill finns det s.k. SKUT-rådet och ett litet kansli i Uppsala, vars chef utför en del uppdrag av biskoplig karaktär – alltså en episkopal koppling till två eller tre personer. Detta är inte en idealisk lösning.
Samtidigt som den nationella nivån har pastoralt ansvar för församlingarna lär denna knappast vara villig att släppa främjandeansvaret till ett litet stift. Få instanser avstår självmant den makt man har. Men hur ordningen än ser ut: Utan biskop – ingen församling.
Till främjandet har det ekonomiska stödet knutits. Mycket få utlandsförsamlingar skulle på egen hand kunna finansiera en anställd präst och annan personal. Dessa anställs och avlönas till största delen från Kyrkokansliet, en kanske nödvändig ordning men som kan orsaka intressekonflikter mellan kansli och mottagande utlandsförsamling. Skillnaden är stor jämfört med inomsvenska pastorat och församlingar som själva beslutar över anställning av präster och övriga medarbetare.
Konstruktionen har medfört att beslut om att lägga ned en församling av ekonomiska skäl ensidigt kunnat fattas av den nationella nivån. Genom att vistelseprincipen tillämpas även i utlandsförsamlingarna riktas en stor del av verksamheten till tillfälliga besökare som inte är medlemmar i församlingen. Visserligen är medlemsavgiften ofta orimligt låg, men inte heller i Sverige kan en församling med många fritidsboende, sjukhus, fängelser eller andra institutioner stå för merarbetet genom egna medel. Rimligt vore att utlandsförsamlingarna fick strukturbidrag för merarbetet som orsakas av turister och andra som inte är medlemmar, medan församlingen själv bekostar sitt eget kontinuerliga liv.
Med bokslutet är det också komplicerat. Det blir någon sorts dubbel bokföring. I relation till Sverige är man en församling, men enligt det lokala landets lagar är man ofta mer som en förening.
Behövs då särskilda svenska församlingar för de svenskar som bor utomlands?
Behövs då särskilda svenska församlingar för de svenskar som bor utomlands? Språk och nationalitet är viktigt, men Kristi kyrka är i sig själv tidlös och global, inte svensk. Nog vore det fullt rimligt att kunna fira gudstjänst i någon lokal kyrka. Där det lokala språket är skandinaviska eller engelska borde det inte vara några problem. Är det verkligen Svenska kyrkans uppgift att möta behovet av »svenskhet»? Där ingen luthersk eller anglikansk kyrka finns kan det dessutom förekomma att den katolske biskopen ger dispens att delta i en katolsk församling och få kommunicera i mässan.
Kommer Svenska kyrkan att i framtiden med en försämrad ekonomi ens kunna vara närvarande i hela Sverige annat än på papperet genom allt större pastorat och församlingar? Kommer det att finnas nog resurser för att ha församlingar för de svenskar som bosätter sig utomlands eller bara är turister? Även i Sverige finns församlingar i glesbygd och i invandrartäta områden som saknar egen bärkraft.
Här måste Kyrkostyrelsen forma en strategi som är hållbar för decennier framåt. Prioriteringar måste göras med fokus på mässans firande, diakonal omsorg och mission bland dem som ännu inte delar den kristna tron – oavsett om man är kyrkotillhörig eller ej.