Det är alldeles tyst i kyrkan.

Vi väntar i den svaga doften av rökelse på att vespern ska börja. Senkomna gudstjänstbesökare smyger in och sätter sig efter att ha böjt knä vid bänken.

Så plötsligt är den på plats, den mörkklädda skaran av munkar framme i koret. En ensam röst tar upp sången och de övriga rösterna svarar.

Tidebönen har börjat.

Utan att helt förstå vare sig latinet eller franskan i agendan går det ändå att delta i den sjungna bönen.

Vi följer med i sången, vi bugar när Treenigheten nämns, vi ställer oss upp och sätter oss ner; hela kroppen är fysiskt med i bönen. Att kunna orden är inte det viktigaste.

Vi har fått höra, att munkarna uppskattar vårt besök: »Att ni ber med oss stärker oss», menar de.

Och väldigt mycket vice versa, skulle jag säga! Att få dela den bön som ständigt pågår i ett kloster är otroligt givande och stärkande för själen.

Det är säkert tjugo år sedan jag sist var här, men jag vet att man varje dag sedan dess har bett, inte bara vesper utan laudes, completorium, ters, sext och non. Mässa har firats dagligen. Några av munkarna har utfört denna syssla i kanske sextio år, och det har inte spelat någon roll om jag var på plats i kyrkan eller ej. Kyrkan kunde ha varit tom på besökare: Bönen har ändå pågått, utan uppehåll. Det är en mycket stärkande tanke.

Munksången är mjuk och behaglig, som en självklar, ljusbrun flod som rinner utan hinder genom vacker terräng. Så som det blir när man sjunger tillsammans dagligen och stundligen. Några röster är en smula på villovägar, för även hos den skara som sjungit tillsammans i årtionden åldras röster och sinnen. Sången bär orden och är i sig själv inte det viktiga.

Att dessa munkar har namn om sig att på vackraste sätt föra traditionen vidare beror inte alls på att de rekryterat goda sångare hit.

»Blir man inte lite blasé när man sjunger psaltaren år ut och år in» undrar vi, och brodern svarar att han alltid hittar något nytt i dessa böner. Just för att det är fråga om bön och inget annat. Ett idogt idisslande av Gudsordet.

Utanför klostret går världen sin gilla gång.

De som har valt klausuren, som vi kanske uppfattar som en fångenskap, känner sig fria därinne. Kanske är det vi, som kliver in i och ut ur klosterlivet som besökare, som egentligen är fångna. I allt som ska göras, varas och uppfyllas.

Medan vi rusar runt i vår fullspäckade vardag, ber man ständigt i klostret. Det är den viktigaste uppgiften, det som fyller dagarna med riktning och mening. Man pausar lite för att göra vissa andra sysslor, men återvänder sedan till bönelivet.

Vad gör denna ständiga bön med vår värld? Kanske är det klostrens outtröttliga bedjare som med sina böner bär världen – inte vi som sliter med att på olika sätt fylla våra dagar med mening och handlingar, göranden och låtanden. Tanken svindlar.

***

Det är alldeles tyst i kyrkan. Platsen är välkänd, älskad och hemtam.

Vi är tillbaka från vår resa. Det är snart dags för morgonmässa i vårt andliga vardagsrum, vår hemkyrka. När klockorna har ringt samman, är orden vi hör, läser och sjunger på vårt eget språk, uppbyggliga och fullt möjliga att förstå. Vi är inte så många som deltar, men det spelar mindre roll.

Bönerna beds och mässan firas ändå.

Och vi vet, att i det franska klostret ber och lovsjunger den mörkklädda brödraskaran i takt med oss.