Jesu språk – en historisk översikt. I.

Vilket språk talade Jesus? Är inte det en enkel fråga att svara på? Mats Eskhult, professor em. i semitiska språk vid Uppsala universitet, visar här att varken frågan är enkel eller svaret självklart. Kanske frågan rentav borde lyda: Vilka språk talade Jesus? Här ges en överblick över vilka språk som talades var och av vem – hebreiska? Arameiska? Någon annan semitisk dialekt? Och vilken roll spelade latinet och grekiskan på Jesu tid? 

Sambandet mellan hebreiska och arameiska

Ända från antiken har det inom kyrkan funnits en teologisk – snarare än en språkligt underbyggd – uppfattning att Jesus talade hebreiska. Samtidigt har bibelforskare alltifrån 1500-talet föreställt sig att den babyloniska fångenskapen var så avgörande för det judiska folket att de slutade tala den fäderneärvda hebreiskan och i stället gick över till arameiska. Andra har fäst större vikt vid grekiskan som det gångbara språket i Främre Orienten. Så vilket var Jesu språk?

Följderna av babyloniska fångenskapen

Det var först med bibelhumanismen i början av 1500-talet som man i den västerländska kyrkan började tänka igenom frågan om hebreiskans språkhistoria. Här var de kristna teologerna nybörjare och fick ta hjälp av judiska lärde. Den första hebreiska grammatiken med tillhörande ordbok, Johannes Reuchlins De rudimentis hebraicis (1506) byggde i allt väsentligt på David Kimchis (d. 1235) grammatik Sefer mikhlol och hans ordbok Sefer ha-shorashim.

Den tyskfödde juden Elias Levita (d. 1549) blev den som förmedlade kunskap i de hebreiskans och arameiskans historia till kristna bibelvetare, Sebastian Münster i Basel (d. 1552) och Jean Mercier i Paris (d. 1570). Dessa och andra översatte hans skrifter och spred hans tankar om bibelspråkens historia bland de europeiska universiteten. I förordet till sitt arameiska lexikon Metarguman (1541) ger Levita en översikt av hebreiskan och arameiskan alltifrån skapelsen. Han menar att arameiskan utvecklades ur det hebreiska urspråket efter det att Abraham utvandrat från Mesopotamien, men att Abraham själv och hans ättlingar höll fast vid den rena hebreiskan i det nya landet Kanaan. Under tiden i Egypten övergav de heller inte detta språk, lika litet som de övergav sitt namnskick och sin klädedräkt.

Judafolket inte bara glömde hebreiskan för arameiskan, de ändrade även både namnskick och sättet att klä sig

På samma sätt, menar Levita, värjde Israel sig mot att tala arameiska ända ifrån att folket vandrade in i Kanaan och fram till den babyloniska fångenskapen; endast folkets översta skikt behärskade arameiska (jfr Jes. 36:11), vanligt folk talade hebreiska. Förvisningen till Babel och tiden där fick emellertid stora följder. Judafolket inte bara glömde hebreiskan för arameiskan, de ändrade även både namnskick och sättet att klä sig. Detta ledde till att kunskapen i hebreiska till slut blev så svag att bibelns första två delar – Moseböckerna och de historiska och profetiska böckerna – strax före kristen tid måste översättas till den arameiska dialekt som man lärt sig i Babylon, den dialekt som också är bevarad i Daniels bok. Några århundraden senare översattes de övriga bibliska skrifterna till den senare judisk-arameiska dialekt som utvecklats i Palestina. På så sätt uppstod targumerna, Onkelos till Moseböckerna och Jonathan till de historiska böckerna och profeterna.