Rysslands anfall mot Ukraina har orsakat förvirring i den ortodoxa kristenheten. Å ena sidan Moskvapatriarkatets stöd för invasionen, å andra sidan den ukrainska delen av samma kyrka som alltmer distanserar sig till Moskvapatriarkatet. Parallellt har en ny ukrainsk ortodox kyrka bildats oberoende av den tidigare. För att markera avstånd från Ryssland och Moskvapatriarkatet har Ukraina beslutat att julen inte längre ska firas den 7 januari utan på samma dag som de västerländska kyrkorna enligt den gregorianska kalendern. Artikelns författare är teol. dr och forskare vid Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier, Uppsala universitet.
Hur blir det med julen i Ukraina? Det verkar vara lite väl tidigt att börja oroa sig över den, tänker vi kanske, men redan den 1 september, när detta skrivs, har den sitt startskott.
Kriget i Ukraina har många dimensioner. De flesta av dem är historiska och handlar om identitet och tillhörighet, om patriotism och nationalism och med en enda sammanbindande faktor, den ortodoxa tron. Inte ens det sovjetiska styret lyckades utplåna den trots intensiva försök, den lever och frodas och rör sig mellan de ovan nämnda polerna.
Den ortodoxa tron är identitetsskapande och en grundval, inte bara i nationen Ukraina utan i hela det gamla Rus, eller Kievriket som det också kallas. Och det i sin tur är större än en nation och inkluderar även Ryssland och Belarus. Det berömda året 988 då storfurst Vladimir döptes bildar grundvalen för rikets kristnande, och småningom gifte sig hans son Jaroslav med vår svenska prinsessa Ingegerd från Sigtuna, cirka år 1019. De två lät bygga mängder av kyrkor under sin regenttid och bidrog starkt till den ortodoxa trons etablerande. Allt sedan dess verkar den ortodoxa kyrkan i denna del av världen.
Den står under jurisdiktion av en patriark. Och det är här det börjar brännas, ty patriarken är sedan 1589 patriarken av Moskva och hela Rus, Святейший Патриарх Московский и всея Руси, i våra dagar den bekante patriark Kirill (Gundjaev). Detta att Ukraina är beläget inom ryskt kanoniskt territorium medför och har under lång tid medfört problem.
Strax innan Sovjetunionen föll blev den ortodoxa kyrkan i Ukraina en lokalkyrka, en egen självständig gren med viss autonomi från Moskva, men den stod fortfarande under Moskvapatriakatets jurisdiktion. Den kallas sedan 1990 Ukrainas ortodoxa kyrka Moskvapatriarkatet (UOK-MP), och har en egen metropolit, för närvarande Onufrij (Berezovskij). Han kallas metropolit av Kiev och hela Ukraina, och står under patriark Kirills jurisdiktion.
De senaste årens händelser, även innan kriget, har dock komplicerat situationen. De troende som gått i sina kyrkor har inte riktigt haft klart för sig vem som äger jurisdiktion över deras församling, utan de har bara gått i sin kyrka som man brukar göra och firat sina högtider med påsken i centrum och julen som god efterföljare.
Ny och gammal kyrka
Detta är nu ändrat. Och det är inte endast något som föregår på individnivå utan på regeringsnivå. Båda presidenterna Porosjenko respektive Zelenskij har engagerat sig i dessa frågor. Det var Porosjenko som tog initiativ till att år 2018 skapa en ny kyrka, nämligen den Ortodoxa kyrkan i Ukraina (OKU). Porosjenko ansåg att det fick vara slut på de evinnerliga problem som kyrkofrågorna orsakade och som varit en black om foten även för den sekulära staten.
Det innebär att två konkurrerande patriarkat för närvarande existerar på ukrainskt territorium, ett förhållande som självfallet inte accepteras av Moskva
Basen för den nya kyrkan bestod av den autokefala Ortodoxa kyrkan och den Ukrainska ortodoxa kyrkan av Kievpatriarkatet, och den inordnades under ingen mindre än den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, Bartholomeos. Detta skapade i sin tur omedelbart problem med Moskvapatriarkatet som bröt den eukaristiska kommunionen med Konstantinopel. Det innebär att två konkurrerande patriarkat för närvarande existerar på ukrainskt territorium, ett förhållande som självfallet inte accepteras av Moskva som betraktar detta område som sitt eget hjärtland och den ortodoxa trons vagga i regionen.
Metropoliten som leder den nya kyrkan heter Epifanij och han har för sin del kallat den rysk-ortodoxa kyrkans ledning för »statsdepartementet för religiösa angelägenheter». Vidare har han yttrat att den ryska kyrkan på alla sätt stöder den kriminella invasionen av Ukraina och att talet om »den ryska världen» är en mördarideologi som ligger till grund för hela det ryska angreppet på Ukraina.
Till detta kommer att den tidigare Moskvatrogne metropoliten Onufrij sedan en tid försöker frigöra sig från varje beröring med Ryssland och deklarerade i maj 2022 att UOK sedan dess är autonom från Moskvapatriarkatet, något som ignorerades av det senare. Kyrkans medlemmar vill inte förknippas med några benämningar kopplade till Ryssland eller Moskva eller rysk-ortodoxt, utan har sin identitet i att vara den ukrainska ortodoxa kyrkan, UOK. Patriark Kirill svarade på detta genom att inkludera alla församlingar på Krim under sin egen jurisdiktion veckan därpå.
Onufrij uttalade redan i krigets inledning i februari 2022 att han helt vände sig mot det. Han upphörde, tillsammans med många av sina präster och biskopar, att som är brukligt i ortodox i liturgi nämna patriarken Kirills namn. I sitt yttrande kallade vidare Onufrij kriget för »Kains krig», Kain som har ihjäl sin yngre broder Abel på grund av avundsjuka. Onufrji själv är den yngre brodern i förhållande till patriark Kirill, och han säger explicit att han inte kan acceptera patriarkens inställning till kriget, ett krig som skadar Ukrainas suveränitet som nation, dess territoriella integritet och dödar dess befolkning.
Mot denna bakgrund tycks en förening av de båda kyrkorna i Ukraina ligga i tangentens riktning. Båda står i opposition mot Moskva, och båda är orienterade mot det ukrainska ortodoxa folket. Men, så har det ännu inte blivit. Onufrijs kyrka lider av att betraktas som en quisling, trots de vidtagna åtgärderna att fjärma sig från Moskva. Det har förekommit räder både mot kyrkor och kloster under rysk jurisdiktion, likväl som mot präster och enskilda troende.
Kyrkans vagga
Det viktigaste klostret i den östliga ortodoxa världen är Kiev-Petjerskaklostret, grundat år 1051, en lavra som tillhör UNESCO:s världsarv. Detta kloster är säte för metropoliten Onufrij och hans kyrka med över hundra munkar, eller rättare sagt har varit, fram till och med juldagen 7 januari 2023 då regeringen sade upp kontraktet för UOK och meddelade att metropolit Epifanij från den nya kyrkan skulle fira juldagens liturgi i klostrets främsta katedral. Strax därefter beordrades Onufrij och hans bröder att lämna den gamla Lavran.
Inte endast den ukrainska staten är intresserad av detta uråldriga och ärevördiga kloster, även patriarken av Konstantinopel är det. Det är verkligen en provokation för Moskva, som får se på när den viktigaste heliga platsen inom den ortodoxa tron i slavernas område möjligen övergår i en annans händer och jurisdiktion. Själva utdrivandet av munkarna ur klostret inleddes samma dag som Bartholomeos och president Zelenskij hade ett möte. Enligt vissa analytiker är patriarken av Konstantinopel mycket intresserad av att erhålla jurisdiktion över det gamla klostret, ett intresse som sammanfaller med presidentens, nämligen att lösgöra det från rysk kontroll, fast på olika grunder.
Västerländsk juldag
Det är ett faktum att president Zelenskij och den nya kyrkan har gjort gemensam sak, och samtidigt lämnat den gamla kyrkan med dess band till Moskva utanför. I rask takt har mycket hänt sedan den 24 maj i år, då den nya Ortodoxa kyrkan i Ukraina lät meddela att julen 2023 skall komma att firas på samma datum som i väst, den 25 december enligt den gregorianska kalendern, och inte den 7 januari som enligt den gamla julianska kalendern. Skälen är att numera uppfattas det traditionella ortodoxa julfirandet som kopplat till rysk kyrkokultur och till den kalender, som används av den rysk-ortodoxa kyrkan och som man nu vill markera avstånd från.
Tidigare var det tvärtom. Då ville man fira på sitt eget datum i motstånd mot latiniseringen å ena sidan och därefter mot det sovjetiska systemet. På själva dopdagen av det heliga Rus, den 28 juli, skrev president Zelenskij under den lag som ändrar ett antal datum vad gäller högtider. Där är också den ortodoxa julen den 7 januari är inställd eller avskaffad, om man så vill. Åtgärden handlar enligt Zelenskij själv om »ett avvisande av det ryska arvet». Han tillägger också på sin egen Telegram-kanal att han hållit ett möte om »andligt oberoende» i Ukraina och om hur man skyddar de ukrainska medborgarnas legitima andliga intresse.
Den ortodoxa tron betraktas som en identitet som binder folken samman. Men som framgår är det närmast en andlig splittring som för närvarande föreligger med kontrahenter och kyrkor som står i opposition mot varandra
Ett andligt oberoende är främst ett oberoende från den rysk-ortodoxa kyrkan, vilken snarast ser detta som en omöjlighet utifrån sin syn på den östliga ortodoxa världen som en enhet. I Svenska Dagbladet kunde vi förra våren läsa om den ryska imperialismen som en eskatologisk imperialism, (19/3-22). Denna inkluderar en andlig enhet i Belarus, Ukraina och Ryssland, som tillsammans utgör ett ortodoxt imperium med uppdraget att vara en sköld ho katechon, mot det som håller tillbaka Antikrist. Det är alltså inte endast en fråga om territorium, nationalism eller patriotism som ingår i den ryska utopin. Där finns också den djupa andliga grundvalen med incitamentet att ta sitt messianska uppdrag på allvar, ett uppdrag som handlar om att bevara och försvara den ortodoxa tron, som i sin tur går tillbaka på Kristi fråga om Människosonen skall finna någon tro här på jorden när han kommer åter.
Den ortodoxa tron betraktas som en identitet som binder folken samman. Men som framgår är det närmast en andlig splittring som för närvarande föreligger med kontrahenter och kyrkor som står i opposition mot varandra. Men hur det än går med den andliga enheten, så kommer julen att firas den 25 december i Ukraina enligt den nya kalendern, som började tillämpas vid det ortodoxa kyrkoårets början den 1 september 2023. Detta är en markering mot Ryssland och en anslutning till västerlandets firande.