Kort efter att jag tidigt i våras ombetts att skriva till denna verktygslåda drabbades jag av »Kansli utan kanslist»-fenomenet. Det fick till följd att jag i stället för att ha tid att skriva blev tvungen att på ännu större allvar än vanligt handskas med utmaningen som artikeln skulle behandla, att hålla pastoralt fokus. Verkligheten är sällan optimerad på just det sätt som ger mig bäst förutsättningar att ägna mig åt det jag helst vill som kyrkoherde – för att tala som en managementkonsult.

Så, hur navigera bland arbetsgivardeklarationer, konfirmandgrupper, vård- och underhållsplaner, 365-uppdateringar, dopsamtal, begravningspastoraler och tidrapporter? Tanken är att här reflektera kring hur jag som kyrkoherde kan vårda herderollen. Få vara präst, andlig ledare och peka ut riktningen för församlingen samtidigt som det är mycket administration och praktiska göromål. Hur får jag alla dessa arbetsuppgifter att inte strida mot varandra?

Som präst och som kyrkoherde: Var har du ditt hjärta?

Tre enkla inspel:

Först Jesu ord, omvandlade till en rannsakande fråga att spegla sig själv i: Var har du ditt hjärta? Som präst och som kyrkoherde: Var har du ditt hjärta? (Matt. 6:21).

Arbetsuppgifterna må vara mer eller mindre desamma oavsett var hjärtat är, men jag inbillar mig att om hjärtat framför allt är i församlingens liv, kan jag ta mig an kringuppgifterna på ett lagom ambitiöst sätt. Möjligen uppfattar läsaren detta som att slå in öppna dörrar, men åtminstone för mig själv finns ett allvar i detta. Människor kan nämligen krångla och obstruera, de håller inte alltid med mig, de vill för mycket, de vill för lite, och de vill ibland göra saker på sätt som blir helt galet.

Dokument på en dator, däremot, blir i mycket högre utsträckning som jag vill. Jag skulle kunna skulptera, formulera och finslipa handlingsplaner och lokalförsörjningsplaner in i evigheten. Så för att tala klarspråk: administrationen kan utgöra en allvarlig frestelse att fly in i när människorna i verkligheten blir för krångliga, när drömmarna för församlingen känns avlägsna. Därför frågan: Var är ditt hjärta?

Som ett appendix till detta första inspel och som jag från början tror är Bengt Pleijels ordlek med ordet rättfärdig: Man vill att allt ska bli rätt och att det någon gång ska bli färdigt. Det hoppas vi nog på gällande det mesta i livet. Städningen, organisationen av skafferiet, relationerna som skaver. Det är så mycket som varken blir rätt eller färdigt, och som kyrkoherde kan man dessutom lägga arbetsbeskrivningar, organisationsstrukturer och policysamlingar till det som aldrig blir klart. Då finns det en som är rättfärdig, och det är alltså inte kyrkoherden. Utan Herren Jesus Kristus.

Det andra inspelet kan med fördel introduceras med hjälp av sinnesrobönens ord: »Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.» För den som inte känner någon större dragning till den ordalydelsen kanske Paulus tal om att skilja mellan andar, urskillningens gåva, kan appellera i stället. Det handlar om att glappet mellan ideal och verklighet inte bör bli för stort. En mindre åtskillnad är troligtvis av godo, det blir en drivkraft att förändra och förfina. Ett större glapp riskerar däremot att bygga en frustration som aldrig kan få sitt utlopp.

Här tänker jag mig att det kan innebära att ha rimliga förväntningar på hur kyrkoherderollen kan gestaltas idag. Möjligtvis sitter vi med föreställningar och bilder av kyrkoledare från forna tider och drömmer om att själva vara av samma kaliber. Då glömmer man att länsstyrelsen, arbetsmiljöverket och kyrkokansliet ständigt flyttar fram positionerna med nya lagstiftningar och propåer och med det karvar ur vår arbetstid bit för bit. I dag är förutsättningarna för en kyrkoherde helt enkelt annorlunda jämfört med din personliga förebild från X antal årtionden sedan. Här behöver jag urskilja vilka förväntningar som stöttar mig och vilka som tar modet ifrån mig.

De aspekter av kyrkoherderollen som går att påverka – påverka dem! De aspekter av kyrkoherderollen som inte kan förändras – be om sinnesro att acceptera dem!

Här kommer vi inte landa i exakt samma slutsatser, men en slutsats som jag dragit för egen del är denna: Under flera år började hösten med energi och luft i schemat, varpå jag lovade att bli en bärande del av konfirmandteamet det året. Allt eftersom hösten gick blev det ett löfte som var allt svårare att hålla. Strax efter årsskiftet avvek jag, år efter år, och med avvikandet följde en viss besvikelse över mig själv. Så småningom, för att inte avståndet ska bli allt för stort mellan idealet (att vara med konfirmanderna varje vecka) och verkligheten (ingen tid finns över till konfirmanderna), blev slutsatsen i just den situationen att acceptera verkligheten och justera ambitionen. Numera är jag med ibland men inte som en bärande del.

Om jag lyfter blicken från detta exempel, så är min upplevelse att kyrkoherderollen ger allt mindre utrymme åt att finnas med i pastoral verksamhet som står och faller med mig. Utrymmet räcker till enstaka insatser och besök men inte till att vara huvudansvarig. Däremot har jag som kyrkoherde flera redskap för att rusta ideella och medarbetare i deras ledarskap, och då är det dem jag behöver använda. Det är där jag behöver lägga mitt engagemang. Verkligheten är sällan optimerad just efter mina preferenser. Det innebär att vissa delar av kyrkoherderollen behöver accepteras, även om jag inte önskat dem. Annat kan faktiskt förändras, och även om jag inte har möjligheterna till den förändringen litar jag på att någon annan har det. Vilket för oss till…

Det tredje inspelet: Be ständigt!