Julnatten och Juldagen

Den heliga natten – Jesu födelse

»’Han är oss när’ på altaret i, med och under bröd och vin. Här står vi med herdarna kring krubban i offrande tillbedjan i den heliga Kyrkans gemenskap.» – »Ljus och strålande ingår Julen, den barnsliga glädjens högtid. Påsken är större som kyrkofest betraktad, men ingen högtid är så folkligt präglad som Julen. Stigande mot allt större klarhet har Advent nu övergått i Jul.» (Rosendal, Nådens år.)

Liturgisk färg Vit
Texter Jes. 9:1a, 2–7, Hebr. 1:1–6, Luk. 2:1–20, Ps. 108:2–7; Jes. 9:2–7, Hebr. 1:1–3, Luk. 2:1–20, Matt. 1:18–25, Ps. 72:1–7

Psalmer

Julnatten
427                Ringen I klockor, ja, ringen
662                I dag är en Frälsare född åt oss
114                Stilla natt
116                Nu tändas tusen juleljus
113                Det är en ros utsprungen
123                Lyss till änglasångens ord

Juldagen
125:1–6          Från himlens höjd jag bringar bud
eller i julotta
119                Var hälsad, sköna morgonstund
674                Ett barn är oss fött
124                En jungfru födde ett barn i dag
112                Världens Frälsare kom här
392                Det helga bröd på altarbordet vilar
122                Dagen är kommen

För predikan Carl Magnus Adrian (Öxnevalla)

Någon gång, i en bestämd tid några år f. Kr., inträffade händelserna kring Jesu födelse. En mäktig kejsare, Augustus (Gajus Octavius 63 f. Kr. – 14 e. Kr.), blir en sorts tidsangivare. Det som berättas har hänt i en viss tid.

De bibliska författarna har vid flera tillfällen nämnt både personers namn, plats och ungefärlig tid för händelserna. Så gör man inte om händelserna är påhittade. Varje antydan om plats, tid eller person gör att berättelsens sanningsanspråk kan undersökas. Alltså: en del av de historiskt viktiga händelserna kan kontrolleras, och de är i sig själva ett vittnesbörd. Händelser som för många då var både viktiga och kanske livsavgörande glöms inte bort så lätt. Tänk t.ex. på berättelsen om Jairus dotter: vem vågar hitta på en sådan händelse när dottern eller efterlevande fortfarande var i livet när händelsen berättades eller var nedtecknad? (Jag vill tipsa om en värdefull artikel om bl.a. historiciteten i julberättelserna i Anders Brogrens arbete Julevangeliets skattskrivning – myt eller historia? https://brogren.nu/artiklar/skattskrivning-kort.htm.)

Inkarnationen

är alltså insatt i ett konkret sammanhang. Jesus, Guds son född av Fadern före all tid, har inte blivit människa på ett »gnostiskt» sätt. Han har fått en mänsklig kropp och denna har också konkret uppväckts från döden. Vi bekänner Jesu kropps födelse, uppståndelse och himmelsfärd. Det vi kan uppleva vid »besöket» vid krubban gör julberättelsen härligt konkret men kanske lite påträngande verklig. Vad jag menar med detta sistnämnda är, att frågor om det är Gud som ligger där kommer upp till ytan. Gud har väl ingen kropp? På Guds son byter väl Maria inga »blöjor»? Det är lätt att förandliga det kroppsliga och därigenom också nedvärdera eller förringa både Kristi kropp och vår egen kropp och dess uppståndelse.

Där i Betlehem möts himmel och jord, verkligt och så »förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå, men dock så ljust och verkligt och ljuvt att tänka på» (N. F. S. Grundtvig). När det »märkliga» tycks vara alltför märkligt kan vi frestas att sudda ut både inkarnationen och uppståndelsen. Möjligen skjuter vi detta märkliga åt sidan, så att det inte längre blir anmärkningsvärt. Tänk på alla våra och andras bilder i predikningarna! De har väl i bästa fall som syfte att hjälpa till att förstå lite bättre. Men mysteriet då, och Guds helighet? Bilderna kan ibland bli så centrala att de lever sitt eget liv. Vi kan vilja begripa så mycket, att vi därigenom döljer själva mysteriet. När trons ögon öppnas, även bara något lite, blir vi tillbedjare och efterföljare mer än Guds ords försvarare. Kanske kan just julberättelserna dra in oss, och dem vi predikar för, i herdarnas vandring till krubban så att vi tillber Guds son. Han som tog sin »boning ibland oss», Joh. 1:14, blev en kropp. Fast vi vet mycket om våra egna kroppars svaghet och dödlighet och att hela skapelsen är lagd under »tomhetens välde», Rom. 8:20, får vi lyfta våra huvuden och våga se in i stallet i Betlehem. Där ligger han som allt är skapat genom och till, Kol. 1:16. O, mysterium!

Mysteriet i det enkla och oväntade

Maria har vi mött redan vid Bebådelsen. Troligen en ung flicka. Herdarna möter vi nu i julberättelsen, anonyma nattarbetare. Josef vet vi enligt Nt bara något lite om, bl.a. att han tog ansvar i det som skedde kring Jesu födelse. Det judiska folket var ett litet underkuvat folk. En krubba ersatte förlossningssängen, och Betlehem är inte riktigt världens centrum. Ja, Guds son, föds omgiven av enkelhet, utsatthet och hotas snart till livet. Allt är riskabelt, enkelt och ser inte mycket ut för världen. Men – just till och i en sådan värld föds Gud. Så möter vi Gud i världen, och så blir vi mötta av Gud i denna världen. Det stora i det lilla. Det gudomliga i det enkla. Vi har ingen annan Gud än denne, som också i evigheten bär sårmärken på sin kropp.

Men – vem förstod vad som hände. Innan herdarna förstod att en frälsare var född skulle de få ett tecken, så sa änglarna. Ett nyfött barn i en krubba. Högst ovanligt. Tecknet, samma grekiska ord som t.ex. i Joh. 6:14 och 26, pekar på mysteriet. Orden från änglarna fick sin bekräftelse där i stallet, kanske både genom att herdarna såg barnet i krubban och hörde Marias berättelse om »den högstes son», Luk. 1:32. Maria tog till sig, gömde och begrundade herdarnas berättelse i sitt hjärta. Hon samlade tecknen som pekade på den frälsare hon bar och fick fostra. Mysteriet behöver tid för att slå rot.

Berättelser som pekare

Narrativ är ett aktuellt ord. Berättelser likaså. Mycket av det vi bär med oss av livets väsentligheter är just berättelser, som drar in oss i något som vi får bära med oss. Jesu liknelser har ofta samma poäng: de är svåra att glömma. De följer oss kanske hela livet på ett lite annat sätt än t.ex. katekesernas förklaringar. Men berättelser kan också bli narcissistiska. Vi kan fastna i speglingen och missa berättelserna som just »pekare». De vill visa vidare, de har många syften, bl.a. att just leda in oss till krubban, så att vi där få privilegiet att böja knä för Frälsaren. Herdarna stannade inte ute på ängen i sin upplevelse, de hörde om tecknet och sökte därefter efter barnet i krubban. Änglarna förkunnar glädjen över att himmel och jord har förenats. Nu har människa och Gud förenats i Kristus. Den hemligheten klarnar inte på direkten. Berättelsen vill hålla oss kvar i samtal med Gud. Vi blir inte färdiga. Det tar tid!

Vi som predikar har här en underbar uppgift. Vi har berättelsen, som i sig själv är fantastisk, och vi öppnar upp för mötet och tillbedjan invid krubban. Här får vi ställa fram inkarnationens kroppslighet och mysterium och evangeliets gåva, som pekar fram både till Kristi uppståndelse och vår egen, ja, till hela skapelsens »uppståndelse», Rom. 8:19–22. Och vi får vila i julberättelsens syfte: att väcka tro på Jesus, Guds son, och ge plats i hjärtat och kyrkan för tillbedjan.