I denna artikel diskuterar författaren, teol.dr, prost, kyrkoherde em. samt mångårig redaktionsmedlem i SPT, talet om ekumenik och förutsättningar för densamma. Dopet, ämbetet och succession, med mera, tas upp. Slutligen hänvisar han till den ekumeniske patriarken Bartolomeus uppmaning som pekar på nödvändigheten av omvändelse i det fortsatta ekumeniska arbetet.
2025 har beskrivits som ett ekumenikens år – 100 år efter Stockholmsmötet 1925, och 1700 år efter konciliet i Nicea år 325, då grundvalen för den nicenska trosbekännelsen antogs. Det konciliet gjorde var att fastslå att Fadern och Sonen var av samma väsen: Gud av Gud, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern... Bekännelsen kompletterades med formuleringar, främst om den helige Ande, vid konciliet i Konstantinopel 381.
Ekumenik handlar om samarbete och samförstånd mellan olika samfund och målet – i varje fall för många – är synlig enhet mellan kyrkorna. Synlig enhet innebär i detta sammanhang att man erkänner varandras ämbete och kan fira nattvard tillsammans.
Så är det inte i dag. Tvärtom tycks splittringen mellan kyrkorna bli allt större. En kort överblick över splittringens historia visar att den första större inträffade efter konciliet i Chalcedon 451. I detta koncilium beslöts om formuleringarna vad gäller Kristi båda naturer, den gudomliga och den mänskliga. Dock kom inte alla överens. De orientaliskt ortodoxa kyrkorna, bl. a. de koptiska och syriska, tog avstånd från Chalcedon. Denna splittring håller i dag på att övervinnas.
Nästa stora splittring – den stora schismen – brukar dateras till 1054 och innebar en brytning mellan påven i Rom och den ortodoxe patriarken i Konstantinopel. Bakgrunden till schismen var bl.a. olika syn på påvens ställning. Också här pågår närmanden mellan de båda kyrkotraditionerna. Berömt är mötet mellan påven Paulus VI och patriarken Athenagoras i Jerusalem 1964.
Sedan har vi reformationstidens stora splittring och framväxten av olika protestantiska nationalkyrkor. Olika teologiska betoningar skiljer lutherska, reformerta och anglikanska kyrkor från varandra. Splittringen inom de protestantiska kyrkorna har fortsatt efter reformationen. De senaste århundradena har baptistiska och karismatiska kyrkor vuxit fram. Många är formade av den pentekostala väckelsen, pingstvänner som vi säger på svenska.
Hur som helst, blickar man ut över den kyrkliga världen, så ser man ett otal olika församlingar och kyrkor, alltifrån olika ortodoxa kyrkor (17 ortodoxa kyrkor tillhör den ortodoxa kyrkofamiljen i Sveriges kristna råd), katolska kyrkan, den lutherska kyrkofamiljen, och ett antal frikyrkliga samfund.
Kan dessa kyrkor enas? Det omedelbara svaret på frågan är att det går inte. Skillnaden mellan kyrkorna är för stor. Men ser man lite närmare finns det ändå förhållanden och sammanhang som pekar i annan riktning.
