Konferensekumenik och gräsrotsekumenik

I denna recensionsartikel av f.d. kyrkoherden i Istorps pastorat, prosten Anders Brogren, får vi några skarpa reflektioner kring hur en receptionshistoria kan utformas när det gäller det ekumeniska mötet i Stockholm/Uppsala 1925 och Nicea 325 och vilka synpunkter som framförs på temat om vad dessa möten betyder för vår tids ekumenik. Hur Söderbloms arv förvaltats skärskådas under artikelns gång, och vidare hur den brokyrka som Svenska kyrkan en gång var i stället har blivit i kyrka som river broar. Läsningen om det storslagna mötet 1925 leder till ett sorgearbete. »Men gräsrotsekumeniken lever», noterar han.

Inom den organiserade ekumeniken är 1925 års möte i Stockholm en milstolpe. Att detta över huvud taget kunde genomföras var resultatet av visionen, envisheten, övertalningsförmågan, lärdomen, arbetsförmågan och organisationstalangen hos en enda människa – ärkebiskop Nathan Söderblom. Trots långsamma kommunikationer, utan någon budgeterad ekonomi, med en enda sekreterare som kanslistöd, lyckades han förverkliga mötet. Det vittnar om gåvor utöver det vanliga. Kanske hade professor Hugo Odeberg rätt när han spontant utbrast: »Söderblom var ett helgon!» I så fall ett helgon med förmåga att utföra mirakler.

I en krigstrött värld kom mötet till stånd i strålande sommarväder. Det skulle framför allt befästa den kristna enheten, men även fred och nedrustning var heta frågor, inte minst i Sverige där riksdagen i maj samma år i »aldrig-mera-krig»-anda beslutat om kraftig nedskärning av det svenska försvaret, en dåtida parallell till regeringarna Perssons och Reinfeldts försvarsbeslut 2004 resp. 2009. Snart stäcktes dock förhoppningarna och följdes av nödvändig upprustning.